Videon är inte längre tillgänglig
Namnet Joakim ”Jocke” Lundell delar generationer, där den något äldre står med ett tydligt frågetecken och där den något yngre kan se honom bakom en gardin på en spårvagn från långt, långt håll och springa efter med sin mobil i hopp om ett eget klipp.
Det är lika fascinerande som fängslande.
En tur med en spårvagn genom Norrköping med Joakim Lundell är precis just allt det.
Stans störste superkändis berör?– Jag tänker aldrig på mig själv som en superkändis. Jag är bara Joakim Lundell. Med min diagnos ser jag mest siffror och tänker inte så mycket mer på det. Min hjärna fungerar så, säger Joakim Lundell, som har diagnosen ADD.
Joakim Lundell blev känd under namnet Jockiboi i realityserien Kungarna av Tylösand 2010, men han skrotade det namnet helt tidigare i år.
– Det blev naturligt. Jag har landat i vem jag är i dag. Det är en ny tid i mitt liv, säger han.
Den är framgångsrik. Nästan 1,5 miljoner följare på hans och Jonnas kanaler, storslam på den senaste Guldtuben och en flygande start på musikkarriären med det ena rekordet efter det andra.
Vi passerar över Östra Promenaden. Chauffören Bo Liljegren styr kulturvagnen, som det står på spårvagnens ena sida, in på Nygatan. Vi sitter allra längst bak på varsin stol.
– Jag gillar att åka spårvagn. Jag och Jonna kan tyvärr inte göra det så ofta längre. Det kan bli kaos, men det här är bra. Spårvagnen ger en romantisk bild av Norrköping. Vi behöver en bit nostalgi i våra liv. Den får aldrig försvinna, säger han.
Norrköping är hemma.
– Vi trivs bra här. Det finns en blandning av gammalt och nytt i staden. Industrilandskapet, Arbetets Museum, IFK Norrköping...
...och så Jocke & Jonna.– Ja, vi också.
– Det är ju kul så länge man gör något bra och Norrköping kan vara stolt över oss. Det hade varit jobbigare om vi gjorde något dåligt och Norrköping fick skämmas för det man gjorde.
Joakim Lundell kom till Norrköping med ett trasigt liv av rykten, alkohol, droger, hemlös och utan jobb. Han bodde hemma hos Jonna och hennes mamma, när livet sakta tog rätt vändning.
– Jag kommer än i dag ihåg hur jag reagerade vid mitt första möte med en kvinna på socialen i Norrköping.
Hur?– Hon var snäll. Hon ville hjälpa. Hon lyssnade. Jag sprang in till Jonna och bara sa "de är trevliga här" efter mitt första samtal. Med tiden hjälpte många mig på olika sätt. Jag fick självförtroende och började våga tro på framtiden.
– Deras viktigaste uppdrag var att jag inte fick misslyckas. Jag hade gjort det så många gånger tidigare på grund av dåliga förutsättningar. Det fick inte hända igen.
Vi börjar prata om olika platser runt om i Norrköping, när vi till slut landar vid hundgården i Haga.
– Det kan, hur ologiskt det än verkar, vara min favoritplats. Jonna och jag hade ingen inkomst och inget jobb i början så vi var ofta ute med hundarna och stannade ofta till vid den hundgården och pratade om allt.
Joakim Lundell har tillsammans med syskonparet Agnes och Ava Arrhult blivit en makalös succé på Spotify och Youtube med listettor och miljonvisningar. All I need och den senaste, MyAddiction, som släpptes i slutet av maj, ska följas av två nya låtar.
– Waiting for, som är vårt arbetsnamn, kan landa i juli och Monster, som också är titeln på min självbiografi, kommer i samband med lanseringen av boken i höst.
Monster?– Låten handlar direkt om min barndom med mamma och är baserad på fakta på papper vi fått från socialen. Jag hade en sjuk uppväxt, där ingen trodde på mig. Det tog nästan tio år innan någon fattade. Vi har ett utdrag på över 3000 sidor från socialen, som stärker min berättelse. Allt finns där – svart på vitt.
Joakim Lundell växte upp i Vadstena och hamnade tidigt i en svår relation med sin mamma.
Det blir en utlämnande låt.– Väldigt utlämnande. Jag funderade länge på om jag skulle göra en låt om det, men det är något jag fått kämpa mot i hela mitt liv. Jag kommer nog aldrig göra en svårare låt i hela mitt liv. Ljudet är uppåt, men texten är svart.
– Alla trodde jag var sjuk och låg inne på psyket, när jag istället var hos min fosterfamilj. Alla rykten skapade en massa förutfattade meningar om mig. Jag kunde inte bo kvar där, säger han.
Du har gjort en lång resa hit.– Det är en resa. Jag har accepterat min uppväxt och har lyckats ta mig dit jag är i dag. Det är därför jag kan prata om det. Det får vara slut på orättvisor.
Musiken kommer ta en allt större plats i hans liv.
– ...och där varje låt är mer än musik. Det är en historia. Waiting for handlar om hur jag och Jonna träffades.
Han har redan gjort några spelningar, där Schools Out i Söderhamn lockade över 15 000 personer, vilket var nytt publikrekord. Arrangören hade räknat med runt 5 000.
– Det var galet. Jag höll på att börja gråta på scenen under My Addiction, när allsången tog över. Det var mäktigt.
Turnéplaner?– Jag vill ha några fler låtar innan jag ger mig ut på allvar. Jag har lärt mig av mina misstag under sju års tid i offentligheten och tänker mer på framtiden. Snabba pengar lockar inte mig.
Snabba pengar?– Jag blev erbjuden ett par miljoner kronor för att göra reklam för ett spelbolag, men tackade nej. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om min reklam skulle leda till att någon hamnade i spelmissbruk. Jag har, på nära håll, sett vad missbruk kan leda till.
Hade du tackat nej för sju år sedan också?– Då hade jag svarat något helt, helt annat. Jag tänker mycket mer på konsekvenserna av mitt handlande. Jag vill vara stolt över de pengar jag tjänar.
Känner du, som stor förebild för många unga, ansvaret?– Jag känner pressen. Absolut. Kändisskapet har förändrat mig. Det är klart. Jag tänker mig mer för idag och är mer medveten. Jag har därför sänkt volymen i mitt hjärta och hjärna. Det är, kanske, inte riktigt jag, men så är det.
– Vi har, tack vare vår framgång, lyckats samla in över en halv miljon till Barncancerfonden och drygt 200 000 kronor till Childhood. Det är bra.
Boken Monster är, som den beskrivs av förlaget, en berättelse om en ung människa som mot alla odds blir en röst och en vän för hundratusentals ungdomar. Martin Svensson, som var med i Melodifestivalen 1999 med (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow, och Leif Eriksson skriver boken. De har tidigare skrivit boken om och med Alexander "The Mauler" Gustafsson och Dö inte nyfiken om Johannes Brost.
– Boken sopar golvet med allt. Jag är helt ärlig med all skit jag gjort. Det är en naken historia om mig. Det känns bra att rensa ur min garderob. Jag mår väldigt dåligt många nätter över vad jag sagt och gjort i mitt liv. Jag har en lista med namn och personer, som jag betett mig illa mot. Det är min egen version av tv-serien My name is Earl.
– Du kan aldrig förlora på att be om ursäkt. Det kan betyda mer än man tror.
Två tatueringar, på vardera underarm, täcks delvis av ett svart streck.
– Jag stänger inte dörren mot min historia. De påminner mig om den, men det är inget jag är för i dag.
Han har också börjat tveka och tvivla över sin fortsatta framtid på Youtube.
– Jag trivs inte där just nu. Föräldrar verkar inte ha någon koll alls på vad barnen gör och skriver där. Det är helt sinnesjuka saker och ord man kastar ur sig. Det blir värre och värre. Allt fler lämnar Youtube.
Kan du tänka dig att göra det också?– Ja.
Det var ett snabbt svar.– Jag tar inte åt mig av hat och könsord, men jag vill inte att mitt namn och mitt varumärke dras in i några dagisdrama. Jag är en seriös kreatör med många följare, som inte ska behöva läsa sånt som skrivs i mina kommentarsfält. Det är pinsamt.
På onsdag inleds Bråvallafestivalen, där Joakim Lundell ska träffa och hänga med idolerna i The Chainsmokers.
– Jag är redan lite nervös inför det mötet. De bidrog starkt till att jag vågade börja med musik. Jag har väntat hur länge som helst på att få se bandet spela.
Du spelar, kanske, själv på Bråvalla en dag?– Det skulle vara rena drömmen. Det är en festival för alla. Alla genrer finns där. Så är det ju på hemmaplan, men det blir kanske en spelning i Norrköping i år i alla fall.
Det låter spännande.– Det är mycket möjligt jag dyker upp på Augustifesten och spelar där. Får vi ihop det bra och det känns rätt så kör vi, men det är lite saker kvar att lösa. Jag vill väldigt gärna.
Den magiska spårvagnen, som är destinationen för dagen, svänger in på Drottninggatan och rullar sakta genom city. En och annan funderar nog över en nästan öde spårvagn mitt i rusningstid. Vi börjar prata intressen, när kameran inte är där och musiken har tystnat.
– Jag gillar hockey. Jag följer ju Link...
Jocke stannar upp.
– Kan man säga det här?, undrar han lite försiktigt.
Vi är nära ett känsligt ämne i Norrköping.– Jag får smyga mig in till LHC. Alla säger ju Vita Hästen här, men LHC har varit en del av mig i många år. Jag var faktiskt på plats i Södertälje, när LHC vann och gick upp i elitserien 2001. Målvakten Mikael Sandberg gjorde en alldeles otrolig räddning med bara några sekunder kvar. Det är sånt man kommer ihåg.
I dag följer han LHC mest från tv-soffan.
– Jonna hatar slutspel, säger Jocke.
– Hon gillar inte att jag sitter och skriker och svär i vardagsrummet under matcherna, men jag lever mig in i det så det är svårt.
Du väntar på det där guldet också?– Ibland får man en sån där jobbig tanke att LHC aldrig kan vinna guld... Ju bättre lag de har desto sämre går det. Jag trodde stenhårt på laget i år. Vi ger aldrig upp drömmen.
LHC är inte med i dina kanaler?– Det passar inte där. Det kan bli irrelevant för många människor.
– När vi gjorde ett program med Börje Salming så lånade jag AIK:s matchställ. Det blev världens liv om det. Varannan kommentar handlade om min tröja istället för programmet. Alla tycker annorlunda. Är det många som håller på LHC utanför Östergötland? Jag tror inte det.
Spårvagnen börjar närma sig vagnhallen i Norrköping igen.
Låt oss backa tillbaka till en kväll vid hundgården i Haga, när du och Jonna stod där inför en osäker och frågande framtid.
– Det är galet, men jag är inte klar än. Det finns så mycket mer jag vill och kan göra.
Som?– Jag är inte rädd för omöjliga mål.
Som?– Att vara en världsartist inom fem år... Skulle inte det lyckas så har jag kanske gjort en film för Hollywood eller så är jag den förste som gjort en spelning i rymden. Vem vet?
Bara framtiden vet.