Recensionen av Birros nya bok

Varför skriva en slarvig, romantiserande, outhärdligt sentimental roman om sig själv?

Marcus Birro blickar tillbaka på ungdomsåren i Göteborg.Arkivbild: JOHAN HEIKENSTEN

Marcus Birro blickar tillbaka på ungdomsåren i Göteborg.Arkivbild: JOHAN HEIKENSTEN

Foto: Johan Heikensten

Norrköping2010-09-16 00:00

Frågan dyker upp när jag ska sammanfatta intrycken av och handlingen i Marcus Birros nya roman Att leva och dö som Joe Strummer.

Joe Strummer var frontman i The Clash. Clash stod för kärlek och uppror. Samtidigt. Våldsamma, attackerande men med melodier (som åtminstone i teorin) kunde nynnas, fan vet om de inte till och med är trallvänliga. Joe, och Clash, var inte 1970-talets "antingen
eller". Clash var "både och" men även ett led i en engelsk kulturtradition vars mest emblematiska namn kanske är Byron och Shelley. Själv var Joe Strummer ett slags större Thåström.

Att leva och... lär vara Marcus Birros tolfte titel. Det är min första. Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens "jag" inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Han har i sin tur etablerat sig som en 70-talsgenerationens mix av "Robinson-nånting" och Björn Ranelid. Kanske inte så mycket i de kulturella kretsar han verkar förakta, utan mer som massmedialt fenomen i nattradion och i tv, på sport- och insändarsidor, i Reumatiker-Världen, i Kyrkans Tidning med mera. Överallt!

Romanen består av tre delar och 72 korta kapitel. Det första börjar med konstaterandet: "Jag bor i en stad som har Sveriges största kaktusodling". Tyvärr blir det inte så mycket mer Norrköping. Det dyker upp lite här och där, i marginalen, ungefär som romanens ytterst få och illa tecknade kvinnor. Män i 35-40-årsåldern som gillat Clash är människor. Resten är anonyma personer eller, ja, kvinnor.

Första delen känns som ett otal försök att börja en roman och 8-10 havererade, inskjutna, krönikor. Det är spretigt, tålamodsprövande, väldigt självcentrerat och gnälligt.

Andra delen är 100 procent romantiserande av sjaskiga minnen från sista tonårstiden i Göteborg.

Tredje delen, de avslutande 130 sidorna börjar likna en roman. Den är riktigt lovande och framför allt rolig. En skilsmässa och en begravning korsar varandras spår och jag gillar uppslaget. Alla pratar och tänker inte längre som "jaget". Det är mycket Fyra bröllop och en begravning över det. Det känns som slutet på ett spelfilmsmanus. Synd att Birro inte skrev klart det manuset, eller rättare sagt, skrev de första två tredjedelarna.

Varför inte skriva bra när man som Marcus Birro bevisligen kan?

Eller är det här ett försök att skriva en roman så som Joe Strummer i Clash lät och kanske ville framstå som innan han fyllt 30 år? Fylld av okontrollerbar energi och obesvarade känslor?

Jag köpte London Calling på Bengans i Göteborg i december 1979. Hade jag upptäckt Marcus Birro då hade han troligtvis varit mitt unga livs största idol. Jag är äldre nu. Det är inte "jaget" i Marcus Birros nya roman.

Litteratur

MARCUS BIRRO

Att leva och dö som Joe Strummer

Damm Förlag

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!