Nisse Sandström själv hade förstås börjat med en blues. Men nu var det en alldeles speciell kväll på Crescendo som, i alla fall till en början, krävde en annan ton, en annan volym och ett annat känsloläge.
Hyllningskvällen till bortgångne Nisse Sandström inleddes istället med en ballad. Varm och mjuk. Raka vägen in i hjärtat utan att passera "Gå". Martin Perks fingrar försiktigt över tangenterna innan Anna Sandström kom in med en nästan viskande röst och angav tonen för aftonen med finstämda "It might as well be spring".
Just en sådan kväll blev det i "Vi minns Nisse Sandström" på ett fullsatt Crescendo där de 120 biljetterna hade sålt slut på nolltid. En värdig och känslofylld hyllningskväll till Norrköpingspublikens störste jazzidol sedan...ja, sedan en ung Nisse Sandström och hans kvintett spelade som förband på Crescendos allra första konsert, på Folkets hus 1961.
Nu hälsade Crescendos ordförande Bernt O Ericsson publiken välkommen med att citera betyget Nisse Sandström fick i NT efter den historiska spelningen:
– Han spelade gudomligt och med en utsökt idérikedom, citerade Bernt O Ericsson och konstaterade också att Nisse Sandström fortsatte att musicera exakt så under hela sin långa karriär där han inte minst hann med ett 50-tal gig hos Crescendo.
När Crescendo spikade höstens program i somras, var just onsdagen den 17 november vikt för en konsert med Nisse Sandström och hans band. Nu blev det inte så. Nisse Sandström gick ur tiden den 8 september och konserten formades istället om till en musikalisk hyllning till den alltid vänlige och välkomnande tenorsaxofonisten där kapellmästaren Martin Perk, en av Nisse Sandströms många protegéer, hade satt samman ett band med det gemensamma att de alla spelat med och skolats av Mäster.
Emellanåt var det således tämligen trångt på scenen. Musiken ändrade också skepnad. Blev blåare, bluesigare och stadigare ju längre kvällen led. Och, jodå, den blues Nisse Sandström hade inlett med fick gott om svängrum, om än senare i programmet.
– Man ska aldrig börja med en ballad. Men en kväll som den här går det inte att inleda med blues eller bebop. Det måste bli en ballad, sa Martin Peruk med en röst som i det känslosamma ögonblicket inte var alldeles stadig.
– Jag har spelat in "It might as well be spring" med Nisse förr. En enda tagning som blev så bra. Nu har jag svårt att lyssna på den. Det är så mycket känslor. Nisse var min mentor, idol och förebild. Jag tänker på hur vi satt inför våra spelningar, snackade och gjorde upp låtlistan. En lista som Nisse alltid släppte efter två låtar.
Martin Perk hade fått med sig tio musiker på hyllningen och tvingats tacka nej till andra. Varje medverkande hade valt sin speciella låt och lyfte sina egna minnen av Nisse Sandström. Att han var bra på att sprida lite "jazzhyfs" till den yngre generationens musiker fick vi i publiken lära oss.
Kvällen var speciell även av andra skäl. Det kan ha varit Crescendos sista i den klassiska lokalen. Crescendo och hyresvärden Castellum möts i hyresnämnden den 1 december, men när vårsäsongen 2022 drar igång har musikföreningen redan bokat in första spelningen på Dynamo i Hallarna. Den 27 januari kommer Rigmor Gustavsson och Erik Söderlinds kvintett dit.
En ny tid väntar.
– Keep swinging, som Bernt O Ericsson uppmanade alla men med Nisse Sandström förstås särskilt i åtanke.