Slump och flytt blev examensarbeten

Han blundade, pekade – och hittade glaskonsten. Hennes konst färgas av barndomens flytt. Rasmus Nossbring och Sofia Sipsa från Norrköping ställer snart ut sina examensarbeten på Konstfack.

Glaskonstnären Rasmus Nossbring i ateljén i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm.

Glaskonstnären Rasmus Nossbring i ateljén i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm.

Foto: Johan Knobe

Norrköping2021-05-11 19:00

Det är en ren slump att glas blev materialet för Konstfackstudenten Rasmus Nossbring. Som 15-åring i Åby var han skoltrött, ville inte gå gymnasiet och "tvingades iväg till studievägledaren".

– Jag blundade och pekade i hennes pärm. Fingret fastnade på "lärling som glasblåsare". Det lät ballt, tyckte jag, berättar han.

Glaskonstnären Rasmus Nossbring i ateljén i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm.
Glaskonstnären Rasmus Nossbring i ateljén i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm.

De sju åren på glasbruket blev betydelsefulla. Rasmus valde att fortsätta med glaskonst – och ett eko av Rejmyre finns inkapslat i det masterarbete han visar på vårsutställningen "Craft!" på Konstfack.

Rasmus Nossbrings glaskonst "Things that might have happened" är en betraktelse över vårt flyktiga minne.
Rasmus Nossbrings glaskonst "Things that might have happened" är en betraktelse över vårt flyktiga minne.

I verket "Things that might have happened" lyfter Rasmus fram glasmästare men också arbetarna på bruksgolvet. Han har fått låna gamla glasformar, som han använt – och smält samman med frihandskulpterat glas i stramare form.

– Glasfigurinerna representerar och hyllar de människor som lärde upp mig att pressa de här formarna utan att man ser något avtryck av människans hand. Det är en sorts frusna ögonblick av den tiden, men kombinerat med mina nutida influenser, säger Rasmus Nossbring.

– Jag ville arbeta med minnets flyktighet. Varje gång man återkallar ett minne sparar man på något sätt ner en ny version. Det viktiga för den egna identiteten är bilden av minnet, men den behöver inte stämma med verkligheten.

Efter Rasmus ställde ut på Konstfack 2017 köpte Nationalmuseum in hans verk "16.04" och "05.43". Dessa porträtterar hans tidigare arbetskamrater på Rejmyre glasbruk i olika vardagsrutiner.

"Mitt arbete handlar om personliga förluster, men också hur det är att förlora ett språk, ett hem eller ett land" säger Sofia Sipsa som kom till Klockaretorpet från Grekland som barn.
"Mitt arbete handlar om personliga förluster, men också hur det är att förlora ett språk, ett hem eller ett land" säger Sofia Sipsa som kom till Klockaretorpet från Grekland som barn.

Sofia Sipsa ställer ut sitt masterarbete "I mina salta tårars lag" på utställningen. Hon beskriver sig som en multimedial konstnär och har skapat en audiovisuell installation bestående av poesi, måleri, skulptur och objekt.

– Jag har länge intresserat mig för det mänskliga psyket och poetiskt berättande. Mitt mastersarbete är en surrealistisk skildring av förlust och spåren den lämnar på våra kroppar, säger hon.

Del ur Sofia Sipsas verk "I mina salta tårars lag" som visas på Konstfacks examensutställning. Installationen utforskar försvarsmeknanismer knutna till förlust.
Del ur Sofia Sipsas verk "I mina salta tårars lag" som visas på Konstfacks examensutställning. Installationen utforskar försvarsmeknanismer knutna till förlust.

Verkets olika delar mynnar ut i frågan: Vad händer när samma strategier som är till för att skydda oss blir skadliga–  och istället för att läka ett sår inflammerar det?

Sofia Sipsa är uppväxt i Klockaretorpet, dit hon flyttade från Grekland som sjuåring. Den livserfarenheten har hon använt i sitt konstnärskap.

– Mitt arbete har handlar om personliga förluster, men också hur det är att förlora ett språk, ett hem eller ett land.

Utställningen pågår den 22 maj till 28 maj.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!