Inte blev det sämre när han inledde med en akustisk Blå blå vindar och vatten. Visst, den är sliten, och visst, man tänker på reklamfilmen, men han framförde den smakfullt med ett eget gitarrintro.
I snart 40 år har Tomas Ledin varit en av Sveriges största artister. Styrkan ligger i hans karaktäristiska röst och hans förmåga att skriva enkel bredbent hitrock, varvat med lägereldsballader.
Han ska ha all heder för sin vilja att skriva nytt och vara "relevant i samtiden", som han sa i gårdagens NT-intervju.
Och visst kan han fortfarande - titelspåret på den nya skivan 500 dagar om året är en riktig rökare som konsertavslutning.
Men det låter Ledin uti tåspetsen, det låter 80/90-tal och följaktligen är det dåligt ställt med nya fans. Åtminstone om man ska tolka gårdagens medelålder.
Jag roade mig med att tänka 25 år framåt i tiden. Vem av dagens stjärnor är det då som står där bredbent med elgitarr och 50-åringarna i sin hand? Säkert Winnerbäck. Kanske Håkan Hellström.
Men den parallell som känns närmast till hands är Moneybrother.
Inte för att musiken är särskilt lik, men den intensiva publikkontakten och viljan att röja är densamma (om man betänker åldersskillnaden förstås).
Det är kul att se Ledin. Han bjuder på sig själv och har generösa mellansnack. Han har också runt 300 låtar att välja bland, så det är nog många som inte får höra sin favorit, trots allt.
Egentligen behöver han inte anstränga sig alls, låtarna och publikens alla minnen bär konserten. Men den fjärde spårvagnen får han för de första fem-sex låtarna som han spelar själv vid scenkanten.