Videon är inte längre tillgänglig
Jag minns också att konserten var en multimedial upplevelse med uppbyggda modeller på scenen och filmer som backdrop. Det var något helt nytt och det stora genombrottet hade ännu inte kommit.
När jag nu, tre år och ett succéalbum senare, ser dem uppträda inför vad som bör vara nästan hela staden på en scen dekorerad med totempålar är den första känslan lättnad. Björnstammen har nämligen på intet vis förlorat spelglädjen och energin, något som ibland är en risk när ett band blir stora och musicerandet plötsligt blir mer på allvar. Man undrar liksom vad det är med de där magiska blå kortbyxorna som gör att medlemmarna orkar hoppa och springa precis hela tiden. I alla fall i de snabbare låtarna.
För det är i de långsammare alstren som konserten dippar. Holmentorgets publik är nyckfull och ger otroligt mycket kärlek när de hör något de känner igen, men står å andra sidan likgiltiga när det blir lite för långsamt, som i Detta har hänt och Ledig. Även i superhiten Vart jag mig i världen vänder blir det lite snopet när bandet väljer att hålla tillbaka energin och potentialen ganska rejält och inte ens spelar en extrarefräng trots att publiken sjunger med i varenda strof.
Bästa låten är utan tvekan magiska Svalkar vinden, där ett finstämt pianointro följs upp av det ösigaste framträdandet på hela konserten och publikstämning utan like. Sångarnas röster är i perfekt harmoni med varandra, nästan ännu bättre live än på skiva, och det hörs att Björnstammen är oerhört samspelta. Fysiska instrument och elektronik går fint ihop och taskig ljudkvalitet är ingenting man förknippar med den här konserten.
Men med tanke på de många halvsega låtar som bandet väljer att avbryta energiflödet med så blir det ändå en stark trea i betyg. Den Svenska Björnstammen gör sig helt enkelt bäst live när de får skruva upp värmen och glädjen till max och leverera något med stadig bas.