De femton meter höga väggarna gick omlott, med ett drygt axelbredd avstånd, underlaget var symboliskt nog singel. Däremellan smög män på väg till och från Köpenhamnsbåtarna. Alla Malmömän besökte säkert någon gång denna vackert kalkvita men aningen överdrivet höga, taklösa, ihåliga, siloliknande pissoar.
Det var först när den revs, till förmån för Anna Lindhs plats, som lokaltidningen till många Malmöbors överraskning, eller bestörtning, avslöjade att det varit en offentlig utsmyckning, bekostnad av dåvarande Skånska Cement och deras kalkbrott.
Med andra ord producerar offentlig konst många märkliga och omedvetna möten. Den ska integrera konst med det offentliga rummet och anses därför vara viktig. För om vi upptäcker den, oavsett hur, påverkas vi positivt av den. Påstås det. Vi som smög in där bländades naturligtvis även av allt det vita, ljusa och förundrades, när vi väl vågade höja blicken, över höjden och himlen som skymtade där uppe: en klockren konstkick, om än lite lömsk.
En allmän uppfattning om offentlig konst är att den ska göra våra gemensamma miljöer ”lite mer humana och mänskliga”. Anne-Charlotte Crantz-Thor, expert på ämnet på Konstmuseet som ansvarar för Norrköpings kommuns konst, menar det.
I staden finns cirka 150 olika offentliga konstverk utomhus. Det äldsta och mest framträdande är det som alla nyanlända med tåg och buss möter – de vars första och troligtvis bestående intryck av Norrköping är Karl XIV Johan. Statyn invigdes för 159 år sedan, på sockeln där hans upphöjda position förklaras anges blott: ”Segersäll”, Fredsäll”. Rollen som konstverk är dock diskutabel på samma sätt som människorna i det forna Östeuropa kanske inte nödvändigtvis insåg det konstnärliga värdet i de Stalinstatyer som vältes över ända.
Statyn korresponderar dock på ett lite lustigt sätt med ett annat politiskt konstverk som möter många privatbilister norrifrån: Packhusrondellen och den väldiga krona som placerats där till minne av vår nuvarande monarks brister som rondellförare den 25 augusti 2005. Konstnären verkar ha fokuserat på storleken, vilken i sammanhanget kan tolkas aningen hånfullt. Som politisk markering (statsskick, privatbilism och trafiksäkerhet) är ”Kronan” ganska anmärkningsvärd.
Än mer upphöjd är stadens kanske mest politiska konstverk. Jag förmodar att ”Gull Olle” försvarar sin plats som skyddshelgon likt en förgylld spejare mot horisonten, ett Rådhuspolitikerns symboliska periskop, men Olof den Helige placerades förmodligen där inte som skämt utan i ett försök att manifestera den politiska makten.
De tre konstverken kan även få symbolisera kommunens lite märkliga idéer om var man placerar ut konstverken. De flesta av de 150 finns dock samlade på stadsbiblioteket hemsida. Kommunens egen hemsida listar drygt tio verk i en urvalsprocess som verkar dunkel. Inga kriterier anges. Kommunen har också en lite annorlunda inställning till offentlig konst rent generellt.
Det årliga bidraget är 1,5 miljoner kronor. Eftersom det nu byggs så mycket i kommunen har Kultur- och Fritidsnämnden bett om att anslaget ska öka med 1 miljon per år 2016-19. Den frågan kommer upp på den politiska dagordningen i höst. Då lär även frågan om ”1-procentsregel” diskuteras. Till skillnad från många andra kommuner vägrar Norrköping att följa regel att 1 procent av byggkostnaden avsätts till konst.
Samtidigt är Offkonst en växande kulturpolitisk rörelse i västvärlden. Allt fler konstnärer och städer vill spränga gränserna mellan institutionell konst och vardagen. Att samla konst i jättelika fysiska byggnader är ute efter att det visat sig att det visserligen lockar turister att besöka byggnaderna men de struntar i konsten. I samma stad där pissoaren en gång tronade pågår t ex denna sommar projektet ”Hidden Art” där ett hundratal konstnärer från hela världen ställt ut konst där vi vanligtvis inte brukar möta den. ”Dold konst” är en av alla dessa många nya alternativa sätt att förändra begreppet offentlig konst.