Alex Schulman återvänder till barndomen

Roman

Alex Schulman

Överlevarna

Albert Bonniers förlag

Barndomen. Kommer man någonsin över den? Nej, åtminstone inte om man heter Alex Schulman. Barnets utsatthet och föräldrarnas frånvaro är återkommande teman i hans författarskap. Så även denna gång. Och att han lyckas ge ord åt den sorg vi alla bär på över en förlorad barndom kanske är en av anledningarna till hans böcker har blivit så omtyckta.

Schulman har gett ut flera självbiografiska romaner, varav "Glöm mig", som handlar om relationen till hans alkoholiserade mamma, är den mest hyllade. "Överlevarna" är hans första helt fiktiva roman. Handlingen kretsar kring tre bröder i en dysfunktionell familj och rör sig över två tidsplan. Tonen känns igen; det sorgemättade blandat med galghumor. Det gäller även strukturen. Vi ställs inför ett mysterium där pusselbitarna successivt faller på plats.

Romanen börjar med att en polisbil kör upp till torpet där de nu vuxna pojkarna växte upp. Där står de med sin mammas urna. Bröderna är blodiga. Något hemskt har hänt. Sedan vecklar historien ut sig retroaktivt. Nedräkningen varvas med mellanbrodern Benjamins barndomsminnen, som han rekonstruerar med den vuxnes blick. Ibland möts tidsplanen och berättelsen får fantastiska inslag.

I ett minne sitter Benjamin vid en sjö. Han tycker sig se världen förändras. Vattnet bildar ringar, men ringarna rör sig inåt. Tiden går baklänges, tänker han. Inåtrörelsen går igen på flera nivåer. Strukturellt i formen, tematiskt i sökandet efter existensens kärna och för huvudkaraktären i bearbetandet av ett trauma. Det är skickligt utfört och fördjupar läsupplevelsen. 

Alex Schulman har även öga för gestaltning. Han fångar människors egenheter och sinnesintryck. Jag tänker på den ångestfyllda scenen när pojkarna simmar runt en livboj, men även på när Benjamin förvisas till skamvrån, eller jordkällaren i det här fallet. Han sitter i mörkret och ser i öppningens utsnitt hur pappan närmar sig som en lysande sagofigur mot en färgstark naturbild. Det blir levande och surrealistiskt som i en Edward Hopper-målning. 

Bitvis försvagas nerven i berättelsen och ibland känns det för regisserat, vilket gör att det smärtsamma känns aningen abstrakt. Det vore högst intressant att se Schulman skriva något där allt inte alltid hänger ihop. Icke desto mindre är "Överlevarna" – utöver "Glöm mig" – hans bästa roman hittills.