Klubb Boogaloos gemytliga tilltal, goda akter och blandade åldrar i publiken är klart ett framgångskoncept, och festivalen drar igång med Styrelsen, Vivian Buczek och så, när rådhusklockan slår sju, Christina von Bülow.
Sommarvärmen ligger dåsande mellan fasaderna. Hamburgare bärs nedför den lilla stentrappan och framåt kvällen ska den långt ringlande ljusslingan tändas. Det pratad friskt i baren, och de som vill lyssna mer uppmärksamt vänder blickar och öron mot scen.
Von Bülow backas av ett gäng eminenta musiker: Erik Söderlind, linköpingsbördig med bakgrund på musikgymnasiet De Geer, trummis Chris Montgomery, alltid inlyssnade, ödmjuk och trivsam i sitt anslag och så Jon Henriksson på kontra, obönhörligt svängande och elastisk i sitt spel.
Deras smootha anslag gifter sig väl med kvällens sommarskrud och saxen ljuder nyfiket lyssnade på sina medmusiker. Uppmärksamt och samtalande letar den sig in i dialog och de andra ler medan solona bejublas, ett efter ett.
Så avslutas deras set och näst ut är Sørensen/Henriksson/Funch som efter ett par uppvärmande toner kastar sig ut i hejdlöst ös. Det är stilfullt, snyggt och exakt utan att för en sekund bli tråklyssnat eller fästat i någon duktighetsmall.
Sørensen sitter koncentrerad, böjd över sina tangenter. Anletsdragen följer varje löpning, varje färgning som fingrarna tar. Han ser upp endast för korta ögonblick i en gest av tack till publiken. Det är rått och omhuldat i ett och Funch levererar tveklöst med ömsom stockar, ömsom vispar i hand.
Huruvida basist Jon Henriksson är ankaret för de bägge andra, eller bågen mellan dem, förblir oklart. Men säkert är att trion är ohyggligt samspelt. De bjuder på en Chick Corea, ett par Coltrane och så en egen komposition som plockar ner det hela till en stillsam andning. Likt en långsamt simmande manet drar de ihop sig, fäller ut, får kraft och samlar så åter ihop sitt vara. Det är vackert och efter den avslutande ”Is That So?” tycks trion inställda på att vara klara. Publiken vill dock annorlunda, och så bjuds en pigg bossa innan ljudtekniker Christoffer Törnroos får applåder och scenen riggas för kvällens nästa fas. Snart fortsätter jammet medan skymningen så sakteliga sänker sig mellan kvarterets fasader.