Elegans, gung och energi på SON:s säsongspremiär

Det var säsongspremiär för Norrköpingssymfonikerna i veckan. På programmet stod Richard Strauss symfoniska dikt ”Also sprach Zarathustra”, samma musik som framfördes vid De Geerhallens invigning i oktober 1994.

Den sydafrikanska sopranen Johanni van Oostrum inledde SON:s höstsäsong med sin polerade stämma.

Den sydafrikanska sopranen Johanni van Oostrum inledde SON:s höstsäsong med sin polerade stämma.

Foto: Caroline Kvick

Recension2022-09-10 09:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Säsongspremiär

Norrköpings Symfoniorkester

Sopransolist: Johanni van Oostrum.

Dirigent: Karl-Heinz Steffens.

8/9 Crusellhallen, 9/9 De Geerhallen.

Vid invigningen var man rädd för att inte kunna fylla publikplatserna i den nya stora konsertsalen, vilket kom på skam. Samma frågeställning finns kanske med rätta även idag, för det ekade förfärande tomt i raderna vid fredagskonserten i Norrköping.

Men Mozart var där med sin ”Symfoni nr 36, Linz” och musikanterna tog sig an verket med god aptit. Chefdirigenten Karl-Heinz Steffens är en god hantverkare och inspiratör som visar omsorg om detaljerna och ställer skilda musikaliska uttryck tydligt i kontrast mot varandra.

Orkestern lockade med elegans, gung och energi i de olika satserna. Det var bara Menuetten som kändes som en transportsträcka. Efter denna uppvärmning var det dags för högromantik signerad Richard Strauss.

Den sydafrikanska sopranen Johanni van Oostrum var solist i ”Vier letzte Lieder”. Det är i sanning en utmaning att med sin stämma matcha en generös klangapparat. För det mesta lyckades det riktigt bra, men i vissa lägen var det svårt att höra solisten.

Det jag gillar mest med Oostrums stämma är när hon expanderar i volym och liksom surfar ovanpå orkesterklangen. Hon har även med sin något polerade stämma ett bra flöde i uttrycket. Till och från kändes hon något distanserad, men fångade mitt hjärta i ”Beim Schlafengehen”.

Det är utmärkt att ha tillgång till sångernas översättning i programbladet. Men belysningen i salongen borde anpassas till att man kanske önskar följa med i texten. Upplägget i Berwaldhallen är ett bra exempel på att detta går att kombinera till allas fördel.

I Tyskland var Richard Strauss den siste store senromantikern. Det är en sann fröjd att höra hans fantastiska instrumentation, men även hans sätt att arbeta med harmonik, där han gärna tänjer gränser. Den symfoniska dikten ”Also sprach Zarathustra” från 1896 är tänkt som en fantasi utifrån filosofen Nietzsches kända verk.

Symfonikerna gjorde denna naturnära musik på ett svällande och överväldigande vis. Här fanns myllret av olika handlingar och händelser, kanske som skilda aspekter på det komplexa livet, men även en energimassage, inte utan humor, för trötta själar. Verket slutar i ett stort semikolon. Fortsättning följer.