Ingen liten popflicka längre

Foto: FREDRIK JONSON

Foto: FREDRIK JONSON

Foto: Fotograf saknas!

Recension2005-10-30 12:54
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ska vara helt ärlig och säga att Robyn inte är en av mina favoritartister och att hon inte direkt gör den sortens musik jag lyssnar på till vardags. Så jag hade inte huvudet uppe bland molnen inför hennes konsert. Men det är stor skillnad på att höra en artist på skiva och att se en artist live. Och Robyn är dessutom väldigt bra live och det märks tydligt att hon verkligen älskar att stå på scen. Förbandets sångare, Daniel Boyacioglu, sa någonting i stil med: ?Det man inte tycker om till en början, gillar man desto mer när man väl börjar tycka om det?.
Jag kan inte annat än hålla med Daniel.

Robyn sparkade igång kaxigt utan att hålla tillbaka på krutet och öppninglåtarna, där ibland Who?s That Girl, kändes helt rätt placerade. Redan här förundrades jag över den snygga scenshowen och de skickliga musikerna i hennes band. Men trots en rivstart var publiken i Louis De Geer-hallen hjälplöst tråkiga och de verkade mer tro att de var på en tebjudning än på en konsert. Efter den självklara öppningen blev det dock lite för mycket av det goda, eller hur man nu vill se på det, och det började kännas lite tjatigt. Hur mycket Robyn än dansade och hur mycket hon än showade blev det lite för många pop/dans/disco-låtar på rad för konsertens eget bästa. Jag började i alla fall tänka på annat där jag satt i min stol, vilket inte är något bra betyg. Det var då vändningen kom?

Robyn och bandet tonade ner allting vilket medförde att de feta basgångarna och danstakterna lyste med sin frånvaro. I denna avskalade miljö står verkligen Robyns röst ut och de är svårt att hålla tillbaka ett leende. Den är plötsligt överallt i hallen och smyger sig sakta in innanför huden för att ge en rysningar av välbehag. Med låtar som den, nästan akustiska, Oh Baby, Eclipse och Bum Like You vann Robyn tillslut över den tråkiga Norrköpingspubliken på sin sida. När hon sedan drar igång de dansanta hitsen från 2002 års Don?t Stop The Music kapitulerar den till och med totalt och ställer sig upp för att vicka på höfterna. Nåja, de dansade så smått i alla fall. Ett exempel på en riktigt bra artist som inte hängde med huvudet för att det inte var slutsålt eller för att publiken till en början halvsov. Hon tror så mycket på det hon gör och älskar sin musik så pass mycket att de smittar av sig på andra. När hon efter ett par extranummer avslutar det hela med den riktiga svängiga Jack U Off finns det nog inte en människa i hela lokalen som inte drar på smilbanden.

Robyn har gått från att vara en liten popflicka till en riktig artist och jag är i varje fall glad att hon skippade sina tidiga hits. För det är med de två senaste albumen hon har blommat ut.
Det är då hon har blivit Robyn.
Läs mer om