Ljuset släcks och ett sakralt efterklangsrum tonar fram dem, en efter annan. Fem röster. Och visst är konceptet bekant, men sedan mitt första möte med gruppen (på samma scen, 90-tal) har jag aldrig hört dem så löst sammansatta.
Att jämföra med originalgängets sound är naturligtvis ödesdigert, och att sopranen Emma Nilsdotter kämpar med hostmedicin mot strulande stämma gör förstås inte saken bättre. Men den tidigare humorn har här ersatts av stolpiga mellansnack som mest fäster i Katarina Henrysons inledande skratt. Hon är dock lysande, som alltid, och Anders Edenroths (även han originalmedlem) arr och kompositioner är fortsatt intressant lyssning.
Så kommer 30-årsfirandet på tal och gruppens tidigare sopran Margareta Bengtson dyker upp i högtalaren med prat och inledande harpa till "Misty". Den gamla konstellationen hörs i en ursnygg första vers, innan dagens tar vid för nästa, och det hela känns för en sekund skönt sammankopplat.
Originalgruppen tar åter vid och allt landar sådär oändligt avspänt och avslappnat igen. Jag bestämmer mig, medan repertoaren fortsätter att blanda gammalt och nytt, för att på hemkomst plocka fram ett par gamla skivor och hänge mig åt nostalgi.
Ytterligare en hälsning ska höras, men den krispiga edgen vägrar konsekvent att sätta prägel och skämten tar aldrig annan än tvådimensionell form. Där The Real Group förut hade absolut särställning, får de, åtminstone för ikväll, rätt och slätt sälla sig till den växande skaran skickliga a cappella-grupper.