Norstedts
Det vilar en ödslig stämning av avfolkningsbygd och ett liv som balanserar på gränsen till det för människor uthärdliga över Lina Josefina Lindquists debutroman. Berättelsen utspelar sig på en liten ö i Norra ishavet, bara ett nålstick på jordgloben. Här bedrevs förr fiske, men sedan jättelika flytande filefabriker tagit över fiskevattnen är det nu turisterna öns glesa befolkning får sin utkomst från. Mest intresserade är de besökande av Fågelklippan strax utanför ön och dess under den korta sommaren tusentals häckande sjöfåglar.
På öns enda hotell arbetar den unga Maren som portier. Bara tillfälligt, poängterar hon när någon frågar, och bara för att kunna spara ihop tillräckligt med pengar för att resa sin väg. Hon är utled på kylan och den klaustrofobiska polarvintern, i vilken den korta sommaren bara är en "permission från mörkret som tycktes vara det ursprungliga tillståndet".
Men planerna grusas när vännen och den tilltänkta reskamraten Bodile backar ur. I samma veva återvänder barndomskamraten Geir från fastlandet för att begrava sin avlidne far. Och in på hotellet flyttar en egendomlig, stinkande gammal man: amerikanen Tristan, en åldrad, ensam son som lever både i symbios med och i skuggan av sin berömda döda mor, konstnären Lydia, som aldrig såg honom medan hon levde. Nu har Tristan kommit för att närvara vid invigningen av det minnesmärke över de många kvinnor som brändes som häxor på ön på 1600-talet, och som hans mor skapat.
Tristan verkar allmän förvirrad, han pratar om den grekiska mytologins gudar, han vandrar runt om nätterna, och han har en märklig dragningskraft på öns alla halvvilda katter – de som Maren brukar mata.
Just detta med häxprocesserna och minnesmärket hör inte, i min mening, till romanens bärande delar; de känns alltför konstruerade och ditlagda i efterhand. Desto mera tycker jag om berättelsens tema om människor som upprätthåller livet i en extremt karg värld som egentligen inte vill ha dem där. Maren som gestalt är smått tidlös; trulig, tuff och oändligt sårbar slits hon mellan längtan bort eller – kanske – att trots allt stanna kvar.
Överhuvudtaget övertygar Lindquists personskildringar stort. Dessutom njuter jag av de fantastiska skildringarna av sjöfågel och av den sträva arktiska naturen som helhet. Allt berättat med känsla och ordpoesi: så vackert, ibland snuddande vid det magiska, som i gestaltningen av den jagande skarvhonan. En debut som lovar gott.