Marie Chouinard Danskompani med 10 dansare.
Koreografi, konstnärlig ledning, ljus: Marie Chouinard
Musik: Igor Stravinskij / Louis Dufort
26/5.
Sedan det skandalartade uruppförandet av baletten Våroffer 1913 - med Nijinskijs koreografi och Stravinskijs musik nära sammanlänkade - så har flera koreografer tolkat originalmusiken. Maurice Bejart är den mest kända och etablerade.
Kanadensiska Marie Chouinard uruppförde sitt verk 1993. Det har en stil och en form som är både djärvt nyskapande och samtidigt troget originalets estetik. Framförallt ligger det nära kraften i musiken. Det är partituret, det musikaliska verket, som drivit henne att med sina fantastiska dansare skapa scener och gester som sjuder av liv och livskraft.
Allt bärs av en gastkramande scenisk närvaro och spänning. Men till skillnad från andra Våroffer är det här ofta individer; solon, som det kretsar kring. Det blir en fokusering och en närhet i detta som är speciell.
Jag sitter nära och kan följa dansarens ansiktsuttryck som en intensiv del av dansen. Det här involverar hela kroppen och gestaltens hela sceniska uttryck. Det är kamp, svett och tyngd i en fysiskt påtaglig bemärkelse.
På samma gång är dansarna anonyma. De framstår som representanter för något ursprungligt, omedelbart. Kanske ett slags dansens födelse eller en ritual där konstfullhet och behärskning inte hör hemma utan expressiviteten är hejdlös och hämningslös.
Det finns också humor, men framförallt bärs detta av groteskens kraft och gåtfullhet. Groteskens förvridna grimas och bisarra lek. En spegelbild av människan; som en organisk varelse, lika gärna ett djur eller en växt.
Märkligt nog finns det spår av detta även i kvällens andra dansverk, som bygger på boken Mouvements av belgaren Henri Michaux. På alla sätt skiljer sig annars dessa verk. Musiken är skitig, massiv nutida elektronik. Dansarna är inte nakna utan svartklädda. De liknar myror i sin spretiga, djurlika rörelse. Men framförallt liknar de Michaux’s bilder, projicerade i fonden direkt från boken. Dansarna är i själva verket dessa bilder, dessa figurer som de på olika sätt härmar och leker med.
Effekten är ofta komisk men kraften och energin är så smittande och helheten så väl sammanhållen att det knappast blir en lättsam historia. Snarare är det ett sällsamt skådespel, där vi närmar oss något av det förspråkliga, det organiska och ursprungliga i teckens tillblivelse. Inget meddelande utan ett nu, ett varande.
Eller för att citera Michaux: ”Det jag i synnerhet eftertraktade var rörelsen inte sådan man kan se den på ett fotografi, utan den initiala, essentiella, grundläggande rörelsen, som man skulle kunna uppleva med förbundna ögon”.