Fares på Kalle Blomkvistnivå

Sällan har en ung filmregissör fått en sådan succéartad karriärstart som Josef Fares fick med filmen Jalla! Jalla! häromåret. Man talade i uppskruvade tonfall om att den blodfattiga svenska filmen begåvats med en regissör som kunde göra mustig och rolig film. Josef Fares fick ordet framtidshopp stämplat i pannan.
Nu när han kommer med sin andra film Kopps kan det vara en fördel för Fares att kunna surfa vidare på det enorma publikstöd hans Jalla! Jalla! fick. Ej att förglömma allt uppmuntrande som sades om honom i etermedierna och skrevs i pressen.
Sanningen är nämligen den att Kopps är en tämligen misslyckad film som inte kommer i närheten av spänsten och berättarglädjen i debutfilmen. I stället för att föra svensk film framåt har Josef Fares med Kopps tagit ett rejält kliv bakåt. Hans film anknyter mer till den så ofta smädade svenska lustspelstraditionen i Åsa-Nisse-stil än till avspända moderna actionkomedier.

I Kopps har Fares haft manushjälp av regissören Mikael Håfström (senaste film Leva livet) men samarbetet har inte utmynnat i annat än gamla lustspelsschabloner uppoppade med diverse dataspelsexcesser.
På polisstationen i det gudsförgätna samhället Högboträsk (verklighetens Bäckefors i Dalsland) häckar fyra sysslolösa poliser plus deras chef och en kontorist. Eftersom orten är helt brottsbefriad har de inget annat att göra än att köra sina rutinrundor och lyfta sin lön. Från högre ort kommer påbud - förmedlat av blonda länspolisen Eva Röse - att stationen skall läggas ner.
Ortspoliserna ser arbetslöshetens spöke framför sig och slår sina kloka huvuden ihop för att komma på en lösning. Varför inte starta en brottsvåg och därmed få överheten att förstå att det vore ett misstag att bortrationalisera dem? Idén sätts i verket men förr eller senare måste ju bluffen avslöjas. Vi rör oss här på Kalle Blomkvistnivå.

Filmens poliser spelas med glatt humör (det behövs) av Torkel Petersson, Göran Ragnerstam, Sissela Kyle och Fares Fares. Den sistnämndes romans med den lede fienden (Röse) är en ren manuskonstruktion som dessutom saknar den rätta personkemiska gnistan.
Den av poliserna som utmärker sig mest är Torkel Peterssons Benny the Cop, som lever i en fantasivärld formad av supercopfilmer. Hans påhitt kan vara riktigt kul ibland men när han försöker vara skitkul på slutet brakar filmen in i rena plumpheten.
Åsa-Nisse var en stor publikfavorit på sin tid och även om det gått 50 år sedan dess kan säkert också Kopps få storpublik. Så mycket har nog inte filmsmaken förändrats.