Lynch är tillbaka med erotisk thriller
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är på Mulholland Drive som filmen börjar och tar sedan två timmar och tjugosex minuter på sig att slingra sig fram genom en dunkel och labyrintisk intrig.
David Lynch blev känd för en större publik genom den revolutionerande TV-serien Twin Peaks och det var också meningen att Mulholland Drive skulle bli en TV-serie men när Lynch presenterade en tvåtimmars pilotfilm för TV-bolaget ABC möttes han med kalla handen. En räddningsinsats från franska bolaget Canal Plus gjorde att serien kunde omarbetas till en långfilm.
Den som kan sin Lynch vet att hans filmer är av den mystifierande sorten som ingalunda bjuder på en glasklar intrig utan för åskådaren in i ett ofta svårgreppat kaos. Efter att ha sett Mulholland Drive famlar man förgäves efter svar på massor av frågor men det innebär inte att man på något vis skulle känna sig lurad på konfekten. Fastän frågetecknen hopar sig känner man sig som åskådare mer än nöjd. Det är detta som är Lynchs magi: att kunna hålla publiken fängslad i drygt två timmar utan att ge avkall på den personliga visionen.
Skall man sätta en etikett på Mulholland Drive kan erotisk thriller vara passande. Inledningsvis undkommer en kvinna ett mordförsök och stapplar omtöcknad och med minnet utraderat in i ett för tillfället obebott hus. Dit kommer Betty (det är hennes fasters hus), en självsäker ung kvinna från Ontario som kommit till Hollywood för att förverkliga sina filmstjärnedrömmar.
Betty engagerar sig för den okända kvinnan - som knycker Rita Hayworths förnamn - och vill hjälpa henne att återfå sin identitet. Senare uppstår en intimitet mellan de båda som får ödesdigra konsekvenser.
Ganska länge tycker man att man hänger med rätt bra i filmens handling. Visserligen kan en och annan episod förbrylla men det är inget man hakar upp sig på. Det är när ungefär trekvart av speltiden återstår som Lynch drämmer till med storsläggan och låter huvudpersonerna genomgå identitetsbyte. Förvirrande? Javisst, men man accepterar det som en spännande utmaning. För en Lynch-film är det helt naturligt att inte ha någon entydig intrigupplösning.
Mulholland Drive lämnar många frågor obesvarade. Varifrån kommer Ritas pengar och vilken betydelse har den blå nyckeln för att bara ta två exempel. Kanske kan man hitta ledtrådar på nätsajten www.davidlynch.com.
På skådespelarsidan lyser filmen genom Naomi Watts - en australisk nykomling - som Betty och Laura Elena Harring som Rita. Det är också ett genidrag av Lynch att lansera forna MGM-dansösen Ann Miller, som vi kunde se i TV förra veckan i Astaire-filmen En dans med dej, som Bettys hyresvärd Coco. I filmen kan man också få sig en glimt av Angelo Badalamenti - mannen som skriver fantastisk musik till alla David Lynchs filmer. Det är han som spottar ut espressokaffet.