En fantastisk kväll med Tindersticks
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Plats: Cirkus, Stockholm
Publik: slutsålt.
Det är inte en pratsam Stuart som stiger upp på scenen tillsammans med sina fem kollegor som tillsammans bildar det brittiska popbandet Tindersticks. Utan att säga mer än ett "hallo" så börjar spelningen.
Sångaren Stuart Staples är den övertygande romantikern med krossat hjärta, något som Nick Cave aldrig lyckas bli. Det har han varit ända sedan bandets självbetitlade debutskiva kom, det var 1993. Nu är det 2001 och i somras släppte bandet sin femte fullängdare (då räknar jag inte med de två soundtracks samt de samlingar med singlar och livespelningar som bandet även släppt ifrån sig).
Tindersticks bildades i spillrorna av bandet Asphalt Ribbons och består av förutom tidigare nämnda sångaren Stuart Staples, även David Boulter (keyboard), Dickon Hinchcliffe, Neil Fraser (gitarr), Mark Cornwill (bas) samt Al McCauley (trummor). Med sig till cirkus har de ikväll även en stråkensemble bestående av 15 personer.
Så fort Stuart börjar sjunga så förstår jag att kvällen kommer att bjuda på något alldeles speciellt. En minut senare, när stråkarna sakta börjar bygga upp melodin i den vackra Can Our Love..., från skivan med samma namn, är det så vackert att jag känner rysningar längs min ryggrad.
Stuart Staples mörka, närmast mumlande röst sätter ord till de där riktigt svåra och smärtsamma tillfällena då all tröst är utom räckhåll.
Jubel hörs från publiken upprepade gånger under konserten, och visst är det bra, väldigt bra till och med. Dock inte perfekt. Låt efter låt framförs med sådan hårfin precision att det nästan är skrämmande. Varje trumslag, varje ord sitter precis där det ska vara och detta blir faktiskt bandets största svaghet. Det känns helt enkelt inte så ärligt och uppriktigt som det borde. Blundar man så kunde det lika gärna ha varit någon av skivorna man lyssnade på. Till viss del beror detta kanske även på lokalen. Det är för stort och för högt till tak, för att det ska kännas sådär intimt som det ju faktiskt borde. Detta är beror förvisso inte på bandet, men det gör en fantastisk kväll inte fullt så fantastisk.
SAID KARLSSON