Lugnt, långsamt och nätt med Rigmor Gustafsson

Det är ett fullsatt Hallarna som hälsar kvällens instrumentalister välkomna upp på scen; östgötasonen Erik Söderlind på gitarr, Leo Lindberg på klaviatur och Chris Montgomery på slagverk, alla lika namnkunniga och sedan tidigare välkända för klubben. Som inte sällan förr när Söderlind står i spetsen, faller valet på en Wes Montgomery och i kulisserna lyssnar Rigmor Gustafsson i väntan på sin tur.

Det var lugnt, långsamt och nätt med Rigmor Gustafsson på Crescendo.

Det var lugnt, långsamt och nätt med Rigmor Gustafsson på Crescendo.

Foto: Ulf Stråhle

Konsert2022-03-04 09:39
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Crescendo, Hallarna 

Torsdag 3/3-22 

Rigmor Gustafsson och Erik Söderlind 

Betyg: 3

Väl på plats landar hon så småningom i scattande och blir sådär självklar som vi känner henne. Söderlind tar vid med mjuka slingor och backas snyggt av distinkta anslag hos Montgomery. Lindberg svarar, vidgar i sin replik och svänget fäster så smått i rummet. 

Snart byter de geografisk brännpunkt och ger sig i kast med en Antonio Carlos Jorbim, även den snäll och lyssnarvänlig. Och så får spotlightsen vila på Söderlind en stund. Rummet stillnar och ett lent "Yesterday"-intro fångar oss alla i andlös lyssning. Det är återhållet och vackert, tryggt och vilande. Den nu böljande Norden sväller och lockar de övriga att följa vågornas rörelser. Sövande, vyssande. Tryggande. Vem mår inte bra av det en stund när världen ser ut som den gör. 

Efter pausen tar de vid med en blues, och så Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig” där slagverket rullar över värmande landskap och möts av vobblande klaviatur. Dessvärre släpper tekniken inte igenom Rigmor och delar av hennes briljans går förlorad. Ändock, i den yttersta "Somewhere Over the Rainbow" enas de alla kring en vackert flytande orgel, vispar över ändlösa skinn och sammetsmjukt spel över kvällens strängar. Det är lugnt, långsamt, nätt. Och konsertens absoluta höjdpunkt.