Glädjesprudlande näve i solar plexus
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har sett bob hund göra magnifika spelningar tidigare. Spelningar där de vänt upp och ner och ut och in på rockmusikens regler och estetik. Spelningar som varit värda fullproppade vagnhallar med betygsspårvagnar, och med sådana furiösa uppvisningar i minnet är det svårt att inte ha skyhöga förväntningar på bob hunds Kalas-konsert.
De har kallats "Sveriges bästa liveband" så många gånger vid det här laget, att det är ett epitet som nästan känns tatuerat över bob hunds kroppar.
Men redan från början av konserten sås ett frö av tvivel inom mig Ett litet tvivel förvisso, men ändå ett tvivel. För bob hund känns till en början ofokuserade och okoncentrerade, och det dröjer säkert tjugo minuter innan konserten början komma ens i närheten av den glädjesprudlande näve i svensk rockmusiks solar-plexus som till och med en rätt ordinär bob hund-spelning brukar vara.
Det kan nog till stor del bero på att deras senaste album, Stenåldern kan börja, är rätt svagt och låtarna från den hindrar konserten från att kännas som den klanderfria greatest hits-parad man hade önskat.
Men från mästerliga Ett fall och en lösning och framåt lossnar det, och pargitarristerna Johnny Essing och Conny Nimmersjö bränner av glödande gitarriff som stångar ansiktena blodiga mot en vägg av ljuvligt oväsen.
Thomas Öberg är alltid fantastiskt underhållande som frontman med sitt energiska scenutspel och stora hjärta är han expert på att göra en publik tokig av lycka.
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag är inte bara en av de bästa svenska låttitlarna någonsin, utan en sorgligt förbisedd tokpop-pärla. Dess kombination av en popmelodi fluffig som spunnet socker och ett gitarrkrossarcrescendo med elgitarrer som låter som tandläkarborrar på dekis är makalöst oemotståndlig.
När bob hund är så bra som då, vill man aldrig se något annat rockband någonsin. Men det dröjde innan lyckoruset nådde kroppen.