Gnistrande vitalitet i ensemblespelet
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att Martinuensemblen presterar ett ytterst disciplinerat och tekniskt fulländat spel stod klart redan de första minuterna av konserten. Men det handlade inte bara om en allmänt skicklig ensemble utan om en grupp musiker som visade sig ha en sällsynt förmåga att med liv och nerv förmedla musiken till lyssnarna musik med livsglädje och entusiasm musik med sköna och sköra stämningsbilder.
Det fanns ett stort mått av lyhördhet i samspelet. Men det uteslöt inte att man gladdes åt suveräna individuella insatser: flöjtens skimrande vackra ton och distinkta artikulation, stråkarnas sobra klang och minutiöst smidiga spel. Sällan har jag hört en pianist som så självklart förmår att anpassa pianoklangen till övriga instrument utan att pianostämman får en underordnad ställning. Man fick höra ett distinkt, aktivt pianospel men i perfekt klanglig balans till flöjt och stråkar.
Programmets judiska profil framträdde med självklarhet i verk av Milhaud och Bodorová, men även tjecken Martinu lär av kommunistiska kulturpotentater ha blivit anklagad för judiska influenser.
Milhauds fyrsatsiga Sonata från 1918 framträdde med stor expressivitet och ett sensibelt välavvägt samspel. Här möter både musikaliskt fyrverkeri med drivande motorik och drömska, eteriska stämningsbilder.
Även Bodorovás Helios-kvartett rymmer musik med överraskningar. Inledningens finlemmade celloglissandi till pianots lätta diskantklanger varieras i soloavsnittt för flöjt och violin en finstämd klangmeditation, som dock får vika för avslutningens energiska och färgstarka utspel.
Även i Martinus Kvartett fick man i inledningen höra ett inspirerat och eldfängt spel följt av mellansatsens kantabla rikedom, som förmedlades med skön bärig ton.
Konserten fick en i bästa mening folklig avslutning med fyra av Dvoráks Slaviska danser i sättning för kvartett. Här öppnades slussarna för uppsluppen karnevalsstämning och ohämmad livsglädje. Det kunde man inte minst lägga märke till i den avslutande dansen, som såväl förde tankarna till bykapellets frodiga utspel som till kammarmusicerandets perfektion och konstnärliga ådra.