Själfull gestaltning av Sjostakovitj
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Något av en sensation blev Li-wei Qins laddade gestaltning av Sjostakovitjs första cellokonsert.
Sällan får man tillfälle att uppleva en så från alla synpunkter fullödig tolkning.
Hans grandiosa utspel i konsertens yttersatser imponerade stort, men det väsentliga är hans besjälade spel, hans förmåga att locka fram det innersta, kvintessensen i Sjostakovitjs musik.
Starkast kom detta till uttryck i Li-wei Qins mästerliga framförande av solokadenserna, där inte bara teknisk briljans framträdde utan också besinningsfull meditation och känslodjup.
Ytterst betydelsefullt för helhetsintrycket var det dynamiska orkesterspelet såsom valthornets viktiga soli och det finstämda samspelet med violastämman i andra satsens meditation.
Ett färgstarkt och engagerande programinslag var Ingvar Lidholms musik till baletten Riter, som tonsättaren skrev för Birgit Åkesson 1959.
Men orkestersviten har tillräcklig konstnärlig kraft att framträda utan visuellt stöd.
Det är musik med spänningsfyllda växlingar mellan ljusa, lyriska partier och förtärande urladdningar.
Slagverkssektionen utnyttjas intensivt med hela arsenalen instrument.
Mörka, hotfulla klanger, aggressiva attacker, svävande ljud.
Men som i ett ljusspel inträder lyriska partier i träblåssoli och i avslutningens eteriska violinsoli.
Ett intressant inslag är den inlagda elektrofoniska episoden med kulning och råmanden.
Lidholms Riter fick ett framförande som knappast kunde lämna någon lyssnare oberörd.
Det fanns en högspänningsladdad intensitet i orkesterspelet och en minutiös klanglig anpassning.
Tonsättaren var närvarande under framförandet och fick från podiet ta emot publikens hyllning.
Konserten inleddes med Mozarts uvertyr till Trollflöjten, som gavs en livfull och inspirerad gestaltning.
Före konserten gav Anna Ahlenius en intresseväckande och livfull introduktion till programmets tre verk.