Sövande vacker latinojazz
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Pianisten Emilio Solla, som är bosatt i Barcelona, har studerat komposition, harmonilära, piano och dirigering. Resten av bandet består av Carlos Morera på bandoneon, Gorka Benitez på tenorsax och flöjt, David Xirgu på trummor och Rai Ferrer på bas.
Det är avslappnat och lite lekfullt. Alla bandmedlemmarna får mycket utrymme, vilket innebär många långa solon. Blickarna de utbyter sinsemellan vittnar om spelglädje.
-De här är inga stela musiker som stirrar allvarligt in i saxofonen, påpekade en nöjd åskådare.
För en ovan lyssnare som jag kan det bli lite långsamt, men musiken är ändå mycket bra. Här blandas ordinär jazz med tango och folkliga traditioner. Emilio Solla Y Afines påminner lite om bandet Gothan Project i kombinationen jazz och improvisation, fast med mer argentinska influenser. Särskilt i de partier där bandoneon (dragspelet) blir tydligt framträdande.
När flöjten får fritt spelrum sprids en sagoliknande känsla i salongen, det är stämningsfullt och mysigt på något sätt. I ett stycke, som bandet själva verkar mycket stolta över, spelar flera av dem på små, små minidragspel.
-Vi är sponsrade av en leksaksaffär, skämtar Emilio Solla efteråt.
Han ägnar sig en hel del åt mellansnack, på ett ödmjukt och ganska underhållande sätt. Det går hem hos publiken som består av en buffé av medelålders intellektuella människor. De sitter nästan helt stilla. Här och där syns några guppande fötter och en och annan svajande nacke, de är djupt koncentrerade.
Musiken är som sagt jättefin, men den tynger ögonlocken. Och när halva tiden gått önskar jag nästan att Crescendo haft ett bollhav.