Tjuvjakt består av hiphopkollektivet Olle Grafström, Arvid Lundquist, Jesper Swärd, Fredrik Woodz och Kid Eriksson. På Puls scen är det dock Arvid Lundquist och Jesper Swärd som tar den synliga platsen. Publiken är med redan från början, och tycks ganska lättflörtad, då den sjungit med lika hängivet till hitsen som spelats av en dj innan. Nu blir det rappsång istället – och texterna verkar de flesta kunna utantill.
Inledningsvis var det banala titlar som ”Tandtråd” och ”Cornflakes i sängen” som gjorde mig nyfiken på gruppen. Jag upptäckte ett skönt gung som satte sig på hjärnan, men live blir Lidingökillarna mer parodiska. Mössa inomhus och svordomar känns nästan som påtvingad tuffhet, för att passa in det som stereotypiskt kännetecknar genren.
Spelningen ger mig inte heller någon mer personlig koppling till musiken, då grabbarna inte berättar något om bakgrunden till den eller bjuder på sig själva i något mellansnack (några sådana blir det knappt ens). Ett bra tempo har de dock – och en energi som smittar av sig och höjer humöret. Men trots att Puls slår på stort med serpentiner och rökduschar blir helhetsintrycket ganska mellanmjölkigt.
I toppsingeln ”Tårarna i halsen” visas någon form av självinsikt till det parodiska med rader som ”För man måste vara cool” och ”Vem sa att killar inte gråter?”. Här glimrar Tjuvjakt till med större substans, men ljudkvaliteten på särskilt den smurfliknande bakgrundssången är katastrofalt skränig – och duon lämnar scenen efter knappt 40 minuter, men showen kändes redan förutsägbar.