Avspänning nyckeln till Littorins dikter

Det första som slår läsaren när man börjar bläddra i Cecilia Littorins tredje diktsamling Och hans namn är Legion är att här har vi en poet som kräver något av läsaren, för hennes texter är dunkla och gåtfulla och kan upplevas som svårtillgängliga.
Det poeten kräver av sin läsare är att släppa taget om alla konventioner om hur riktig dikt ska se ut och att slappna av istället för att försöka anstränga sig in i texternas dunkel. Alltså avspänning istället för anspänning. Låter man bara detta ske så öppnar sig en fascinerande ordvärld som böljar hit och dit i sin lyriska ordbåt. Att försöka förstå dikternas konkreta innebörd i vardaglig mening eller att försöka hitta poetiska poänger är ett döfött arbete för hjärnan. För Cecilia Littorin skriver nämligen direkt för själen och det är denna själ som måste öppnas och ta emot den poetiska gåvan av diktaren. Hennes dikt är en skön lek med ord och strofer och för tankarna till ett litet barns sammanbitna men ändå lustfyllda lek med sina klossar. Hon målar upp en stor duk av bilder, motbilder i både starkt intensiva och milt lugnande färger:
bergen i fjärran
är mörka
och liknar en svindlande skräck
och vägen som vindlar rakt
genom de tjocka lagren
av blåstruken oljefärg
gör halt vid sinnets
armodsfält

himlen blottad, sinad

Stundtals är Littorins dikter smärtsamt vackra och man upplever hur de arbetar sig in i en som skönt masserande fingrar. Just detta att förlora sig från förnuft och klarhet gör att hennes poesi kan få falla över läsaren som ett uppfriskande regn en stekhet sommardag eller varför inte som en andlig utfyllnad i en trött och uppgiven kropp.
Hon talar till oss i en blandning av symboler och klarspråk. Låter man texterna få fritt tillträde kan de fylla ens själ med glädje, smärta, stor skönhet och vila:

drömd vakenhet, drömd tystnad,
drömd väg som leder till sönderfall;
faller uppåt är det som
berikar, som skapar
ett hopp av eld
- att i nattens tunga ljus
förvandlas till mörkrets
bärande låga