Berättaren Östergren lockar läsaren till samtal
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till Östergrens kapital som berättare hör också att han är en skicklig dialogmakare. Det draget kan ställas mot ett annat: att beskrivningarna ständigt glider in mot reflektion och tankar om livet och världen.
Det kan vara svårt att se var det ena börjar och det andra tar vid. De sinnliga iakttagelserna bär på, eller sjunker ner, i en större erfarenhet och förvandlar sig på det viset till insikter. Det är nog i själva verket Östergrens största tillgång, detta att han när som helst, på mycket liten yta, kan genomskåda och fördjupa det som händer på textens scen. Någon gång kan de där resonerande avsnitten slå över i pratighet men i allmänhet håller de hög klass.
På en illegal spelklubb tuppar en roulettnarkoman plötsligt av i den första historien och berättaren följer honom hem och möter där hustrun, en fabulös dam som har politiska ambitioner. Hon är både karriärist och känslomänniska, det är som om hennes personlighet arbetar i skift, hon pendlar. Och hon sanndrömmer. Hennes politiska karriär råkar i fara när hon blir inblandad i ett bankrån. Hon identifierar rånaren, han luktar som hennes döde bror, den hon sanndrömde om.
Klas Östergren följer alltså en osannolik kurs. Berättelsen klyver sig hela tiden och tar en oväntad väg, man kan säga att samma kluvenhet gäller personerna. Det betyder att historierna utspelas långt vid sidan av realism och vardag. Det blir spännande, apart, fantastiskt - och rätt romantiskt. Vi hamnar i en undantagsvärld.
Politikern hör av sig, hon och berättaren blir intima men bara när hennes kalender och karriär så medger. Den spelande maken förstör hennes ekonomi, vilket gör henne mer mänsklig i vissa väljares ögon.
Det är alltså oavbrutet osannolikt. Men livet är ju i allmänhet sannolikt. I den meningen gör berättelserna motstånd. De handlar inte om det vanliga livet. Frågan är vad det betyder för de sanningar som slås fast och de insikter berättaren hela tiden överraskar oss med. Ingenting kanske.
Så sanndrömmer politikern igen, nu om hur kulan ska snurra på rouletten. Där blir det kanske för många turer, historien svajar lite och jag får inte ihop den där människan, egentligen. Men det är kanske fel tanke, att man ska få ihop folk.
Att Östergren har en skarp blick för historien, samhällsandan och tidens sociala klimat visar han i den andra berättelsen. Han minns där 70-talet och reflekterar kring ideal och mentalitet. Han ägnar sig ofta åt prickskytte men vänder lika gärna vapnet mot berättaren.
Bernie i den andra långnovellen är länge kroniskt ensam. Så dyker han upp i berättelsen 28 år senare och tycks vara alldeles förvandlad. Ett mirakel. Men hur han egentligen bar sig åt för att montera ner sin ensamhet, ja det får vi inte veta. Synd.
Det sista porträttet handlar om en författare som skriver såpor. Nu ska han ställa samman en dokumentär om en vanlig familj. Men han förstår inte de vanliga, de beter sig ju inte som i teve; de är normala, vänliga, rejäla och inte giriga. De löper inte, de har inga hemligheter, de trivs med varandra. Först gnäggar man åt såpakillen. Sedan börjar berättelsen svänga; då ser man att de i familjen verkar nästan kliniska, ja glasartade.
Tre porträtt innehåller alltså ett par berättelser som är ovanligt underhållande, ovanligt spektakulära, ovanligt genomarbetade och oavbrutet underhållande; Östergren är utan tvekan ett konversationsgeni.