Berget utgör ett skifte i svensk prosa
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är först i och med den postmoderna sprickan som liv och luft kommer in mellan raderna. Det är naturligtvis en förenkling. Undantagen finns. Pessoa. Borges. Arthur Lundkvist. Harry Martinsson - för att nämna ett par. Det som förenar dessa författare är också oförmågan att skriva lineär prosa - med början, mitt och slutpartier.
Det är annars ett fenomen i svensk prosa. Den allvetande berättaren får till slut som uppgift att övertrumfa läsaren. Det är inte betjänten som är mördaren. Det är författaren själv. Bilden fylls ut tills den dränks av färger. Ivar Lo Johansson är fortfarande ett incitament i den episka prosan. Hans skugga ser ut att växa. Torgny Lindgren smakar trä, P O Enquist doftar norrländsk snö. Oket från den realistiska prosan värker fortfarande över deras axlar. Kerstin Ekman skriver sig allt närmare sin egen upplösning. Det enda solitären är faktiskt Birgitta Trotzig, fast frågan är så klart om det är romaner som hon skriver.
Den latinamerikanska prosan fick hitta vägen genom "Det fantastiska" och på det sättet frigöra sig från samtiden och kunna arbeta åt två parallella samtidiga håll. Historia och framtid. Det är ögonblicket som är katalysatorn.
Den svenska novellkonsten fann Raymond Carver och först nu, drygt tio år efter Carvers litterära besök, håller en ny svensk novellform på att ta form. Men som sagt: undantag finns.
Ett av de mer framträdande författarskap, och som balanserar mellan tradition och förnyelse är Lars Andersson, som säkerligen för många läsare framstår som den fullgoda arvtagaren till det realistiska tema som utvecklades redan på trettiotalet. Till viss del är det sant. Om man med realism menar Jan Fridegård och inte Ivar Lo Johansson. I dag utger Lars Andersson romanen Berget. Och med den kan man säg att ett skifte har ägt rum.
Dels faktiskt, rent förlagspolitiskt, Andersson har bytt förlag. Det sker dessvärre allt för sällan bland svenska författare. Det finns en närapå feodal övertro till förlaget - som nu Andersson är med och justerar.
Och än viktigare: berättartekniskt vrider han sin historia som ljuset, när det faller in genom en prisma. Det är en cirkelberättelse, en samtidig rörelse, som precis som hos prisman - hålls samman av en fast kärna. Det är möjligt att kärnan hos Andersson är kärleken. Den reflekterande kärleken. Den som minns, återskapar, drömmer och framför allt: uthärdar. Det är en dimension av kärleken som allt för sällan får lov att synas: detta med att uthärda, trots att det kanske är dess viktigaste beståndsdel.
Den yttre ramen hos Lars Andersson är lika enkel som vanlig. Det som för berättelsen vidare är i stället mellanrummen, omtagningarna och detta dis som vilar över hela berättelsen, och skapar känslan av overklighet. Platsen är Karlskoga. Tre pojkar. Deras uppväxt. Utveckling. Snickaren är navet i det spinnande hjulet. Han väljer mellan att bli författare och snickare. Det är skrivandet han har fallenhet för, vilket i sig innebär att det valet inte kan realiseras. Han uppfinner i stället ett skåp. Ett skåp man kan fylla med vad man vill - och som han säger till en taxichaufför i Indien, "I stället för TV!".
Det är en gåtfull, skimrande berättelse. Den är inte enkel. Den är mer som livet: rasande, kvardröjande, hoppfull och djävlig.