Buddhismen - en fascinerande lära
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I den har hon samlat det fjunlätta materialet omkring mannen Siddhatta Gotama, han som blev Buddha och om vilken det sagts att han kanske aldrig levat. Där presenteras också buddhismen. Men vad som gör boken mest läsvärd är just att hon lyfter fram det tidsskede i historien som så skrämmande liknar vårt, då gamla livsstilar och värderingar bröts sönder och lämnade människan vilsen utan gudar i en värld där det ökande välståndet gav dem lyx men inte lycka.
Till axialtidens förgrundsfigurer hörde Israels profeter, Kinas religionsförnyare Lao Zi och Konfucius, Irans Zarathustra och Greklands Sokrates och Platon. Men där fanns också Buddha.
Enligt senare buddhistisk undervisning föds en lärare i den högsta upplysningen, det vill säga en buddha, bara vart 32000:e år. Siddhatta Gotama är alltså vår tidsålders, och att han existerat är numera godtaget. Att uppgifterna kring hans person är så diffusa förklarar Karen Armstrong med att han bekämpade personkult och lade all vikt vid sin undervisning och inte vid sitt liv och sin person. Hennes källor blir därför mytbildningen kring honom och vad man kan utläsa i anslutning till hans tal till lärjungar och lekmän.
Han föddes på 500- eller 400-talet före vår tideräkning i en rik och mäktig familj i Kapilavatta på Himalayas sydsluttning. Liksom Törnrosas föräldrar i sagan försökte skydda henne från den slända en spådom varnat för, så försökte Gotamas far enligt en besläktad myt skydda honom från all kontakt med lidande. En brahman hade nämligen vid hans födelse förutspått att han skulle lämna allt världsligt för att bli buddha, men först sedan han sett en sjuk, en åldring, ett lik och en munk.
Fadern lät sonen leva närmast som en fånge i sitt palats utan någon kontakt med verklighetens lidande i hopp om att komma spådomen på skam. Tjugonio år gammal lämnade Gotama nattetid palatset, sin hustru och sin några dagar gamle son, för att aldrig återvända. Känslan av tomhet och meningslöshet drev honom.
Han gav sig ut i skogarna som munk, men inte av kärlek till naturen. Stel av skräck upplevde han skogens ljud och rörelser.
Sedan får man följa hans sökande. Via vishetslärare och askes söker han frihet från begär och lidande utan att lyckas. Ett barndomsminne av hur medlidande ledde honom in i extatisk glädje får honom att inse att det han söker ligger nedlagt inom honom själv. Och nu börjar hans sökande inåt. Vaksamhet på sig själv, goda tankar och gärningar, meditation och yoga blir hans hjälpmedel. Starkt hävdar han, enligt källorna, att detta är en väg som i äldre tid varit tillgänglig för människan men glömts bort och nu återupptäckts av honom.
Man får följa honom till den så kallade upplysningen, förlagd till år 528 före vår tideräkning, då han sittande under ett bhoditräd i Bodh Gayä för första gången glider in i det tillstånd, nirvana, som löser honom från återfödandets kretslopp. Sedan vidtar missionsåren, då hans orden sväller och han uppsöker de stora städerna för att intala människorna kärlek och medlidande till allt skapat. Den tidens mäktige söker sig till honom och det har framkastats att han mycket väl kunde varit indragen i politiska skeenden.
Någon ensling, så som alla bilder framställer honom, var han hur som helst inte betonar Karen Armstrong, även om han sin allra sista levnadstid drog sig från skarorna och vandrade mellan småbyar i norra Indien.
Hur han dog vet ingen, men oavsett hur livet och döden såg ut för denne Gotama så är buddhismen en fascinerande lära. På sin tid var den också rebellisk, när den bytte den gamla vedatidens offer mot meditation och påbjuden askes mot medlidande och hävdade att insikten om de djupa frågorna var allas egendom, inte bara några få prästers.
Buddhas kvinnosyn är dock ambivalent. Karen Armstrong berättar historien hur han först nekade sin moster och fostermor att som första kvinna bli medlem i hans orden. Samtidigt redogör hon för hur mängder av kvinnor under Buddhas tid anslöt sig som lekmän och togs emot varmt av honom. Dock inte hans hustru, vilken - enligt myten - aldrig förlät honom för att han smet ut ur palatset, den där natten.