Caldaras gör en insats för romernas historia
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hans Caldaras är zigenare, eller romer. Han använder sig av båda beteckningarna. Han är född i Stockholm av en zigensk mor. Hans far, som inte var zigenare, övergav modern som tvingades att ensam dra försorg om Hans och hans ett par år äldre bror Kenneth. De hade inget annat val än att föra en ambulerande tillvaro tillsammans med sina släktingar.
De tvingades flytta från den ena platsen till den andra. Inte förrän Hans var tio år fick de lov att stanna så länge på ett ställe att han kunde gå i skola. Hans bror ansågs redan för gammal att börja skolan och förblev analfabet till vuxen ålder.
Den uppväxt Hans Caldaras skildrar skiljer sig i högsta grad från "vanliga" svenska barns. Han fick tidigt klart för sig att han var annorlunda, att han tillhörde en grupp människor som inte ansågs ha samma värde som andra i samhället. Han vande sig vid att bli behandlad med förakt och utsättas för trakasserier.
Samtidigt fostrades han till att känna stolthet över sin zigenska tillhörighet. Tack vare modern, som han älskade och beundrade, fick han en kärleksfull uppväxt. Han berättar om värmen och sammanhållningen i lägret men även om oenighet och stridigheter. Någon skönmålning är det inte fråga om och framför allt inte någon romantisering av zigenarlivet.
Enligt mångas uppfattning vill zigenarna inte vara bofasta. Så sent som 1970 tillfrågades Hans Caldaras av programledaren i ett TV-program: "Hur känns det nu när våren kommit? Vill ni ut på vägarna och leva i det fria?"
Det är fördomar av den sorten som han försöker ta död på med sin bok. Han berättar med upprördhet, men samtidigt med distans och en viss humor, hur han och hans släktingar under åren har bemötts och i vissa fall motarbetats av svenska myndigheter.
Släkten Caldaras kom till Sverige från Rumänien via Ryssland i slutet av 1800-talet. De sökte sig hit för att slippa förföljelser och för att skapa sig en fast boplats.
Som framgår av boken har det inte varit (och är fortfarande inte) lätt för dem att bli accepterade. Men det har alltid funnits fördomsfria människor som ställt upp och hjälpt i hopplösa situationer.
Hans Caldaras menar att det är viktigt för zigenarna att behålla en del av sin kultur (bland annat språket) men att de ändå bör accepteras i samhället och åtnjuta samma bemötande som "vanliga" svenskar.
Boken innehåller en del bilder, det är alltid trevligt. Men den hade avgjort vunnit på en åtstramning av texten som rymmer för många upprepningar. En ordentlig manusgenomgång hade inte heller skadat. Då hade en del språkliga fel och felstavningar kunnat undvikas.
Men sådant får ses som bagateller i sammanhanget. Det finns hittills nästan ingenting nedskrivet om romernas historia så Hans Caldaras har gjort en insats. Det gör han även genom att besöka bland annat skolor och äldreboende där han sjunger och spelar romsk musik och berättar om hur det var att växa upp som "zigenarunge".