Det här är poesi när den är som allra bäst
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ajgi - länge en förbjuden sovjetisk poet - är i dag en internationellt hyllad rysk poet, den ryskspråkige författare som oftast nämns i Nobelprisspekulationerna. Han är en i högsta grad glokal poet. Lokalt är han en klassiker inom den tjuvasjiska litteraturen. Tjuvasijen är ett landområde på mellersta delen av Volgas ena strand. Två miljoner människor med eget språk med turkiska rötter och egen litteratur och kultur. Hans förtrogenhet med den tjuvasjiska folkpoesin förmedlad på ryska språket har gjort honom till en global storhet. Efter murens fall fick han Petrarcapriset. Men nationellt, i den ryska litteraturen, är hans betydelse inte lika stor.
Nu presenteras han för andra gången på svenska. Ariel och ellerströms förlag har gjort ett undantag från debutantregeln i sin eleganta skriftserie Östersjösamtal. Bugning för sången är den märkliga titeln på ett spartanskt verk, omfattande 43 sidor, som vid läsningen bara vecklar ut sig ungefär som den karta man breder ut över ett bord.
Gennadij Ajgi har återvänt till sina rötter men inte bara till den tjuvasjiska folkpoesin utan också till tatariska, mariska och udmurtiska sånger.
Ur dem har han mejslat fram etthundra fragmentariska variationer, var och en fyrradig. De kan utgå från någon rad ur någon av dessa sånger och ur den kan han rekonstruera en dikt:
"Och genom stjärnan
syns den väg
som vi nu måste gå
för att aldrig komma tillbaka."
Själv är han noga med att påpeka att hans dikter bara är "en reflex, ett återsken av ett högtidligt drama". För honom står sammanhanget klart vad texten speglar, men hans dikt innehåller bara en blixtbelysning över ursprunget. Men - och detta är storheten i hans poesi - det är fullt tillräckligt.
I dessa tätt satta dikter berättas om en till stora delar svunnen kultur, en agrar kultur där det värsta som kan hända att man skiljs från den jord man brukar. Ofärd, krig och äktenskap kan vara orsaker till avsked. Folkpoesin verkar ha en förkärlek för sådana mollstämda ämnen. Det är inte utan att man förnimmer bluesens stämningar hos Ajgis källor.
Fragmenten kan läsas som sviter och de är känsligt översatta av den skickliga Annika Bäckström som tidigare visat ett så ömsint poetiskt handlag när det gäller Marina Tsvetajeva och Josef Brodskij.
Bugning för sången är poesi när den är som mest rikhaltig och ytterligare ett argument i framtida Nobelprisdiskussioner.