En svanesång över Ryssland och öst
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Andreï Makine citerar Friedrich Nietzsche (Avgudaskymning) på försättsbladet till sin nya roman. Man kan gott tänka sig att han har haft citatet som utgångspunkt för detta Rekviem, denna dödsmässa över det stora landet i öst och över sin barndom där.
Över ett land som icke längre existerar.
Redan det första kapitlet, som handlar om den undangömda uppväxten i de kaukasiska skogarna, genomsyras av ordens återhållsamma poesi som känns igen från Makines tidigare böcker. Särskilt från hans debutroman Det franska testamentet, hans hittills kanske mest nostalgiska. Nostalgin finns alltid där som ett särmärke.
Andreï Makine har ett finstämt nästan andaktsfullt sätt att handskas med ord och meningar. Hans särpräglade musikaliska språk har mognat och fått en än fullödigare ton. Förunderligt nog lyckas han hålla kvar denna spröda underton även i de helvetiska skildringar av krigets fasor som romanen utvecklar sig till.
Rekviem för öst är en närgången, otäck och ofta blodig berättelse om de krig som det ryska folket dragits in i före, under och efter Sovjetepoken. Romanens jag är rysk militärläkare, verksam i Afrika och Sydamerika där det inte går mindre blodigt till. Tillsammans med den kvinna som han älskar, och förlorar, dras han in i en invecklad och trasslig spionintrig.
Samtidigt speglas i tillbakablickar Rysslands historia under första och andra världskriget fram till Sovjetstatens sammanbrott. Vi får följa farföräldrarnas och föräldrarnas öden, styrda av de ständigt pågående krigen och det lidande som följer i dess kölvatten; fattigdom, lemlästning, död och förintelse. De inblandade framstår som marionetter i ett spel som iscensätts över deras huvuden.
Man kan läsa boken som en klagolåt över alla förstörda och släckta liv. Den är också en anklagelse mot de styrande och bestämmande i berörda länder, mot de skrupelfria ledare och deras hantlangare som endast ser till sina egna vinningar. Mot alla dem som profiterar på och drar fördel av ett krig.
Visst, sådana anklagelser har framförts förr av andra författare. Men Makine lyckas ta ett personligt grepp på den gamla historien. Hans oskyldigt drabbade människor får kött och blod. Vilket ytterligare förstärker de skildrade hemskheterna.
Boken lämnar efter sig en känsla av sorg och vanmakt. Den utlovade spännande intrigen hamnar i skymundan, den kan inte hävda sig i denna litania.
Här sjungs en regelrätt svanesång över "spöklandet" Ryssland, ja över hela öst. Och över alla de miljoners miljoner på båda sidor om järnridån som helt meningslöst har offrats under generationer på maktbegärets och den snöda vinningens altare.
Detta är i sanning ett Rekviem, en dödsmässa skriven på ett språk så subtilt att orden lika väl kunde vara toner. Det låter banalt att säga att Andreï Makine har skrivit med sitt hjärteblod, men nog känns det så.
Och vem bedömer vad som bör kallas banalt?