Ett praktverk om Europas gryning
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Linnér, ansedd som en av Sveriges främsta kännare av antiken, har i denna hans senaste bok gått till de verkliga urkällorna - Europas förhistoria med förgreningar till den Främre Orienten.
Han har följt den senaste vetenskapliga forskningen i ämnet, en forskning som de senaste etthundrafemtio åren växt enormt. De kulturer han berättar om rör sig från de allra äldsta, Sumer, Babylon och Assyrien till de något yngre i den egeiska regionen; det minoiska Kreta, Mykene, det homeriska Grekland, etruskerna, samt den tidigaste romerska kungatiden. Cirka 500 f.Kr. gör Linnér halt.
Ett stycke in i boken berättar han om hur han hade lyckan att få träffa Samuel Noah Kramer, Sumerforskningens grand old man. Linnér berättar om det förunderliga i att få lyssna till denne man tala om människor som levde för femtusen år sedan, med en slags förtrolig närhet trots allt som gör dem främmande för oss. Han berättar också att Kramer närde förhoppningar att hans insatser skulle kunna ge nytt liv åt de gamla banden mellan araber och judar.
Linnér är ute i ett liknande ärende, att visa på den europeiska kulturens vittförgrenade rötter. Han refererar gillande orientalismens fränaste kritiker, Edward Said, samt ogillande sentida försök att rena den europeiska kulturen från orientaliskt inflytande. Hans ärende är alltså snarast det motsatta och på ett ställe talar han rentav om "den fundamentala roll som sumererna och akkaderna spelat för europeisk kultur."
Samtidigt är Linnér ytterst noggrann med att framhålla vilken vansklig grund kunskapen om dessa förhistoriska kulturer vilar på. De skriftliga källorna är ofta ytterst knapphändiga och några av de mest berömda arkeologerna, exempelvis Arthur Evans, Knossospalatsets uttydare och rekonstruktör, och Heinrich Schliemann, Trojas tidiga dito, byggde mycket kunskap på önsketänkande och övertolkningar. Även nutida arkeologer, med betydligt mer avancerade verktyg till sitt förfogande, hamnar i trätor om hur olika rön ska uttolkas. I denna snåriga terräng är Linnér en utmärkt ciceron, som naturligtvis även har god reda både på den antika och nutida diktens värld, den som lånat inspiration från de förhistoriska kulturerna. Även sentida bildkonst, musik och dramatik ryms inom framställningens ram.
Europas ungtid formar sig efter stora tematiska block, men mellan dem slås också broar i avsnitt som Gemensamma drag i främst Mesopotamiens och det tidiga Greklands kultur. Linnérs stil är kärv och elegant, gör genast halt när materialet inte tillåter vidare tolkningar; "Sedan vilar dunkel över denna så kallade gammalasyriska period under flera hundra år." Linnérs stora bragd består i att han i likhet med nämnda Kramer, så väl lyckas levandegöra sitt stoff och skapa sammanhang ur ett väldigt råmaterial.
Bitvis är det en svår bok. Framställningen är faktatät med namn på rader av personer och platser, men pedagogiska tidsaxlar, kartor och grafiska bilder utgör en god hjälp. Linnér kan i sina ambitioner påminna om en mycket yngre svensk förmåga, historikern Dick Harrison, som i sina både breda och djupa nedslag i historiska epoker, framför allt medeltiden, sammanfattar andras forskning till mer begripliga storheter. Denna folkbildande och populariserande ambition bör göra Europas ungtid till en angelägenhet för alla läsare med ett brett historiskt och humanistiskt intresse.