Fossums patos saknar en bra historia
Karin Fossum har stakat ut ett eget litterärt landskap, det lilla vardagliga och odramatiska samhället. Men i sin nya bok Svarta sekunder traskar hon runt i gamla spår.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är givetvis ingen dålig bok för det. Den som kan sin Fossum vet vad som är att vänta. Mer än någon annan har den norska kriminalromansförfattarinnan stakat ut sitt område. Vi befinner oss i det lilla samhället bland de vanliga människorna där saker och ting bara händer, sådär som saker och ting händer även i det verkliga livet.
Olyckliga omständigheter, förtigande, människor som lever nära varandra men ändå inte känner varandra. Vardagligt, odramatiskt, lågmält. Ändå handlar det om det värsta som kan hända en människa. En förälder förlorar sitt barn.
En höstdag cyklar lilla Ida Joner hemifrån.
Ida hade ett bedårande ansikte och stora bruna ögon. Hon var slank och nätt, håret tjockt och lockigt. Hon var pigg och lättsam. Det var för mycket av det goda. Så tänkte modern ofta.
Flickan hinner inte mer än att försvinna ur sikte när hennes mor Helga slås av insikten.
Varför var detta så välbekant? För att hon redan, i åratal, hade gått igenom det i tankarna. För att hon hela tiden hade vetat att detta perfekta barn inte skulle få förbli. Just detta, att det var så väntat, skrämde henne till vanvett. /.../ Varje dag i tio års tid har jag varit rädd, och på goda grunder. Nu är den här. Mardrömmen. Stor, svart och klösande inuti hjärtat.
En liten flicka som försvinner är en inledning som Karin Fossum använt tidigare, i boken Se dig inte om! Men medan den flickan, bortlockad av byfånen, snart kommer tillrätta, förblir Ida Joner försvunnen.
Sökandet efter Ida Joner pågick med full styrka. Visst skulle de finna henne. Ett barn kunde inte bara försvinna i det blå. Kroppen måste finnas någonstan, helt eller delvis gömd. /.../ Människor som knappt hade bytt ett ord kom varandra nära. Idas försvinnande var som ett nät som snördes ihop om dem. Känslan var både positiv och skrämmande. Man hade något tillsammans. /.../ Men först och främst hade de något att prata om.
Heter det här norska lilla samhället Jante? Är den sociala tryggheten helt beroende av att alla vet var de har varandra och samtidigt det som gör att ingen egentligen känner någon, inte ens sitt eget barn?
I Svarta sekunder traskar Karin Fossum runt, runt i sina egna motivkretsar. En sådan är förhållandet mellan mor och barn. Där modern anar det värsta om sitt barn och därför inget vågar säga. Det är samtidigt det värsta hon kan göra sitt barn och det är så främlingskap växer fram. En annan fossumsk repris är byfånen, fångad i ett utanförskap, för att ingen ser människan i dåren. Det är dåraktigt, givetvis.
Karin Fossum är en författare med patos. Hon vill säga något med sina böcker, något som är så mycket mer. Då och då lyckas hon förena det med en bra mordhistoria. Det är inte fallet i Svarta sekunder.