Franska viner populärt krigsbyte hos weinführers

Under de första veckorna av den tyska invasionen av Frankrike plundrades landet hej vilt på en av sina symboliska nationalskatter, vinet. En emotionellt laddad fråga, inte minst eftersom vinet så uppenbart är kopplat till fosterlandet, den jord som sätter sin distinkta prägel på de olika vinerna. Sedan installerades de tyska ämbetsmän som fransmännen kallade weinführers -den otympligare officiella tyska titeln var Beauftragter für die Weineinfuhr aus Frankreich-och situationen normaliserades. De tyskar som sattes att sköta vinimporten från Frankrike till Tyskland hade erfarenheter från vinbranschen, var just vinhandlare med goda franska förkrigskontakter. Om detta, de franska vinodlarnas skiftande öden under andra världskriget, handlar journalisterna Don och Petie Kladstrups Slaget om det franska vinet.
De högsta hönsen i nazihierarkin uppskattade goda viner. Fältmarskalk Göring tillhörde dem som byggde upp enorma samlingar kvalitetsviner under andra världskriget och dessutom förespråkade plundring: "Förr i tiden var plundring regel. Nu har de yttre formerna blivit mer humana. Icke desto mindre ämnar jag plundra, och plundra kopiöst." Göring hade särskild lust på förstklassig bordeaux, Goebbles föredrog bourgogneviner. En av dessa så kallade weinführers, Heinz Bömers med ansvar för Bordeaux, misstänkte emellertid att en del av den fortsatta illegitima handeln styrdes av flåbusar som Göring. Som en liten hämnd mixtrade han med en beställning från Göring på flera lådor Château Mouton-Rotschild. Han ordnade så att billigt bordsvin buteljerades och etiketterades som Mouton. Några klagomål hördes aldrig från den store vinkännaren.

Slaget om det franska vinet är full av den här sortens anekdoter, inte minst om undangömt vin, vanligtvis bakom en hastigt uppmurad lönnvägg i underjordiska vinlager. De vardagliga bestyren skildrar paret Kladstrup hyfsat väl-ur fem vinodlares perspektiv i lika många berömda franska vindistrikt. Deras svårigheter med det dagliga arbetet på vingårdarna under extraordinära förhållanden. Men Slaget om det franska vinet brottas med problem. De storpolitiska skeendena skildras i princip efter den senaste forskningen, är konventionell och utan att paret Kladstrup försöker sig på några egna övergripande analyser eller slutsatser. Som källor till vardagsperspektivet har paret Kladstrup huvudsakligen använt sig av de fem kända vinodlarfamiljerna, inte sällan barn och barnbarn till de odlare som var verksamma under kriget. Det uppstår ett slags glapp mellan de här båda berättelserna, den storpolitiska och den vardagliga, och frågan är, undrar jag skeptiskt, hur trovärdiga berättelserna egentligen är. De får inte sällan drag av sentimentala familjemyter. Stilistiskt är också dessa partier avgjort sämst, då det blir uppenbart att paret Kladstrup bearbetar anekdoter journalistiskt och försöker ge dem liv och sätta in dem i ett sammanhang i efterhand.
Allra bäst är istället skildringen av kontakterna mellan tre olika weinführers och de fem franska familjerna. Deras intressen hamnar både i konflikt och överlappar varandra. Det är business as usual men under extraordinära förhållanden. De tvingas inta en pragmatisk hållning som rör sig i en gråzon mellan vanlig affärsverksamhet, medlöperi och motstånd.

De tyska ämbetsmännen kan franska och de respekteras som vinkännare och, inte minst, eftersom de känner vinodlarnas verksamhet och problem. Dessa skildringar bekräftar rentav riktigheten i den idé som EU delvis bygger på, att ömsesidig handel och sammantvinnade ekonomier leder till förbrödring.
Efter kriget skrev Bömers till Philippe de Rotschild och frågade om han kunde få representera hans viner i Tyskland. Ja, varför inte. Vi håller ju på att bygga ett nytt Europa, svarade baronen.