Glimrande ordkonst från Elis Ernst Eriksson

Foto: Fotograf saknas!

Litteratur2002-10-03 11:36
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och gör att allting hänger samman. Hela världen. I Elis Ernst Erikssons novell Tårar står en dam på Götgatan på Södermalm och gråter. Och för ett ögonblick fortplantas kvinnans tårar ungefär som ett seismologiskt fenomen: små darrningar i söderbornas undermedvetna. Och sedan är det över. Som om det aldrig funnits. Och damen försvinner. Och gråten upphör och Tårar tar slut.
Den här lilla boken, utgiven av entusiasterna på Rönnells antikvariat, är en utmärkt introduktion till Elis Ernst Erikssons författarskap. Den är inte lika svårgenomtränglig som de mer monumentala Övermålade mästerverk eller Vernissage som kräver en del insikter om Erikssons konst. Tårar är en kort, rak berättelse illustrerad med Elis Ernst Erikssons egna spretiga teckningar. Till och med hans karaktäristiska stavfel är sparsamma.
Varje textsida är skriven i ett rektangulärt block med jämna marginaler där oväntade bindestreck fyller ut formen. Men det finns inget slumpmässigt bakom kompositionen. Pröva gärna att läsa texten högt. Då hör man hur stilistiskt omsorgsfullt berättelsen är utformad.
Och hur det frekventa ordet "och" - det förekommer hela tolv gånger på första sidan som rymmer fyrtiotalet ord - binder samman både text och handling.
Och Tårar är glimrande ordkonst.