Hylingers samtal bärs fram av ett eko
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kaffet är inte bara en simpel kopp java. Nej. Alls inte. Själva kaffebönan i sig är en historia, ett vittnesbörd om en större värld, en värld utanför både Paris och Göteborg. De samtal den litteräre Hylinger genomför bärs fram av ett eko. Ett djupt eko.
Och det är charmerande, farligt charmerande. Det är enkelt att bli älskad till döds. Nu är Hylinger inte en outhärdlig författare. Det är precis tvärtom.
Han kommer säkert inte att bli älskad till döds - möjligtvis beroende på att han själv är medlem i det hemliga sällskap som omsluter världen - och vars beståndsdelar jag nedan kommer att avslöja. Han blir den vänlige främlingen på gatan som alla känner, men ingen kan i efterhand påminna sig om hur han såg ut.
Idag utkommer den fristående fortsättningen på den närapå klassiska romanen Det hemliga sällskapet som utkom första gången 1986. Den finns lägligt nog nu tillgänglig som pocket. Låt oss först komma med det sensationella, genom att jag avslöjar, med hjälp av den unge äventyraren Knut, hur man kan identifiera sällskapet. Scenen är hämtad från Det hemliga sällskapet.
-Har ni några särskilda kännetecken? frågade jag.
-Javisst, vi säger "Goddag" när vi hälsar.
-Men det gör väl alla andra också?
-Just det. Men detta är inget bra ställe att prata på. Får jag bjuda er till en lunch på måndag med några andra av sällskapets medlemmar?
Och han nämnde en restaurang på vänstra stranden. Han var på väg ut, så jag skyndade mig att kasta på mig min rock och göra honom sällskap nedför trappan.
-Men hur känner man igen en medlem av Det hemliga sällskapet?
-Tja, om det regnar till exempel, så skall ni se att han ofta har ett paraply som han fäller upp, eller också tar han på sig en regnrock.
-Men det gör ju alla andra också!
-Ja. Sällskapet är mycket svårt att upptäcka, och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.
Men jag förstod inte.
-Har ni något lösenord?
-Det vanliga är att man säger något om vädret, något som motparten skall instämma i.
Med andra ord: verkligheten upphöjd över vardagen. En benämning skulle kunna vara: hyperverklighet, om nu inte redan den termen skulle vara upptagen.
Den unge Knut är på en bildningsresa. Hans projekt är inte franska, inte heller de äventyr som hägrar genom litteraturen - men innebörden av hans projekt kommer långsamt till honom, förstår man genom romanens utveckling.
Hans mål är att vara människa. Mänsklig. Det är klart att det skulle gå att beskriva den unge Knut som ett slags Furst Myskjin. Men framför allt är han Knut. På resa in mot sig själv, på väg att finnas till.
Allt som sker är gåtfullt, i en djupare mening - och det är vad som sker när Hylinger nu vidareutvecklar sitt tema. Gåtan vecklar ut sig. Det Hemliga Sällskapet är lika hemligt som förr. Hylingers litterära stil är enkel. Ordknapp.
Det är inte det stora upplägget som lockar - det är snarare tomrummet i den sista asken. Trots den begränsade formen, varje kapitel bildar en sedelärande historia - vilket inte minst Siaren Kent kan påvisa - så är det en ständigt växande historia. Inte minst då genom det förlösande skrattet, som också det är bärare av en vittnesbörd.
Ja. Jag har svårt för humoristisk tsinnade författare bosatta i Göteborg. Glimten i ögat och goá gubbar i Feskekörka får mig att osäkra revolvern. Den som letar efter den formen av humor får gå tomhänt hem från Hylingers hus - här är humor en fråga om liv och död.
Det är det glanslösa som lockar Hylinger, skulle jag förmoda. Det vi ser varje dag och till slut upplever som en del av oss själva. Personerna i den nu aktuella romanen är lika slapstickartade som i den föregående boken. Då var det en berättelse om det hemliga sällskapet. Nu är Knut i "Det hemliga sällskapets tjänst".
Personerna i bägge romanerna är mer karaktärer, symboler, än vad de är fullt ut tecknade romanpersoner. Huvudpersonen är nu som förr Knut. Där han tidigare var entusiastisk, på väg ut i Paris (slutade bland annat som dyngspridare) är han nu en smula uppgiven där han sitter ute på ölverandan och ser livet passera förbi. Inte bara livet, utan också alla dessa personer: Aforistikern, Filosofen som bejakat mannen i sig, Annika - som Knut håller av om hon bara håller sig borta.
Det är först genom misslyckandet, en förlorad Afrikaresa, som Knut kan ana vidden av sällskapets anatomi.