Kritikerns roll är att belysa för förbättring
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Thomas Stearns Eliot är en av det förra seklets giganter och hans diktsvit Det öde landet är vid sidan av James Joyces Odysseus en av den litterära modernismens grundtexter.
Till skillnad från Joyce kom TS Eliot också att spela en betydande roll som kritiker och lämnade viktiga impulser åt nykritiska teoretiker som William Empson.
Essäerna i antologin Om kritik som översatts och kommenteras av Mats Jansson återger Eliots litteratursyn mellan 1920- och 1960-talen.
Samuel Coleridge var kanske den störste av engelska kritiker och i viss mening den siste, skriver Eliot i antologins inledande text, Den fulländade kritikern från 1928. Han var i likhet med Eliot också poet och det är i första hand synpunkter från yrkesverksamma kolleger som intresserar honom. Konstnären och kritikern är för Eliot samma person även om han kan uppskatta historiska och filosofiska resonemang. Men till skillnad från "verkstadskritiken" kan de aldrig bidra till att klargöra konflikter och problem som är förenade med den poetiska sysslan.
Eliot är däremot öppet fientlig mot det han betecknar som kritisk impressionism. Enligt hans mening ett sätt för misslyckade konstnärer att ge utlopp åt skapardriften. Misstron gäller i någon mån också en litteraturkritik som tolkar och dömer. Han föredrar ett strikt förhållande och utesluter reaktioner som inte uppkommer ur mötet mellan verket och läsaren. Konsten blir- han gjorde begreppet berömt - ett objektivt korrelat.
En smula högdraget förklarar han att kritikens roll är att belysa den litterära texten i syfte att förbättra smaken. Kritikern ska i huvudsak tillhandahålla annars förbisedda fakta och sakförhållanden, som bidrar till att öka tillgängligheten.
Mats Jansson påpekar emellertid i sin inledning att Eliot själv inte drog sig för att fälla omdömen både till höger och vänster. Det ligger nog i sakens natur, eftersom Eliots hållning knappast kan fungera som annat än ett riktmärke i en vrenskande värld där sammanhangen sällan fogar sig enligt idealen.
Han antyder att man även på hans tid befann sig ganska långt från det smittfria tillstånd där litteraturen forslades via estetiska hygienslussar till läsarna. Luttrat konstaterar han i en av essäerna att kritikerkåren i huvudsak består av dilettantiska löneslavar som jäktar fram recensioner på löpande band.
Det är svårt att förstå varför det i sig skulle vara diskvalificerande. Eliots uppfattning går visserligen tillbaka på en mer långsiktig förvaltning av litteraturen, medan villkoren för dagskritiken ser annorlunda ut. Men det hindrar ju inte att recensenten någon gång skulle kunna uppträda i rollen som den fulländande kritikern. Om det nu är något att stå efter. Han mildrar också sina omdömen och konstaterar sent i livet att hans tidiga essäer innehåller felbedömningar, en del skrävel och arrogans.
I dag läser man gärna essäerna som dokument från den litterära modernismens ungdom och medelålder. De lägger nämligen ett och annat till förståelsen av den litterära avantgardismens självbild under 1900-talets första hälft. Samtidigt påminns man om att en meningsfull kritik inte kan ersättas av rutinmässig soffprogramssvada, utan kräver ett annat slag av närkontakt med de litterära texterna.