Sträng moralist svår att placera
Michel Houellebecq har kallats stalinist, fascist och nihilist, men är snarare en moralist i stil med Balzac, skriver Ola Wihlke som också anser att alltför få noterat den humor som finns i provokationerna
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Romanen var en lika egensinnig som våldsam attack på 68-generationens frigörelseprojekt och den extrema marknadsliberalismen. Inte minst provokativ var romanens lösning på den västerländska människans självförvållade olycka; att modifiera henne på genetisk väg och låta den gamla livsodugliga versionen dö ut.
Allt för få noterade då hans betydande humoristiska talanger, mitt i all radikal kontaktlöshet, groteskerierna och svartsynen fanns också en god portion humor.
Nu finns även Houellebecqs två andra romaner översatta till svenska, debutromanen Konkurrens till döds samt hans senaste Plattform. Efter debuten erövrade han ganska snart positionen som kultförfattare och en kritiker utnämnde honom, träffande, till en Albert Camus för IT-generationen.
Den distanserade berättaren och huvudpersonen i Konkurrens till död påminner om antihjälten i Camus, Främlingen.
Han framlever sitt liv utan någon större entusiasm; arbetar som datatekniker i Paris, träffar kollegor och kunder samt umgås valhänt med någon enstaka vän. Han betraktar världen med en lätt avtrubbad sociologisk blick, som om den egentligen inte angick honom.
Huvudpersonen utvecklar en teori om hur marknadsliberalismen berikar ett fåtal men fullständigt utestänger andra och, på ett motsvarande sätt, hur sexliberalismen obönhörligen skapar vinnare och förlorare. Konkurrensens mekanismer har utsträckts till livets alla områden.
Huvudpersonen blir tillsammans med sin kollega, den sorglige Tisserand, skickad på tjänsteresa till landsorten. Tisserand tar varje tillfälle i akt att försöka ragga tjejer, men enligt huvudpersonen är hans utsikter att lyckas lika med noll.
Han tar slutligen på sig uppgiften att krossa hans redan bräckliga illusioner och konsekvenserna blir för bägge två katastrofala.
Redan i debuten hade Houellebecq funnit sin distinkta stil, mörk men också drastiskt humoristisk, den säregna blandningen mellan vardagsskildringar med absolut gehör för det samtida och smått bisarra spekulationer.
Det är en mycket originell debutbok, men den framstår ändå lite som en förövning till Elementarpartiklarna.
Konkurrens till döds blev typiskt nog omfamnad av vänstern för dess skarpa kritik av marknadsliberalismen, medan högern tog den till sig för dess kritik av sexliberalismen.
Det utgör ett av Houellebecqs kännemärken, att han är svår att placera och att man gärna blandar samman honom med hans huvudpersoner. Han har både kallats stalinist, fascist och nihilist, men är snarare en sträng moralist i stil med Balzac.
Med ett motto av just honom och en inledningsmening som osökt associerar till Camus Främligen inleder han också Plattform, ännu en pessimistisk samtidsskildring.
Redan vid lanseringen i Frankrike förra året gjorde Houellebecq återigen stor skandal. Inte nog med att romanen har uppfattats som att den uppmuntrar till sexturism, dessutom lyckades han bli åtalad för hets mot folkgrupp.
I en intervju för litteraturtidskriften Lire, sa han saker i stil med att islam är den mest idiotiska av alla religioner. Nyligen friades han från alla anklagelser, men i slutet av romanen attackerar islamiska terrorister en turistanläggning i Thailand och bokens karaktärer ger uttryck för brutala åsikter om islam.
Attacken associerar också på ett kusligt sätt till liknande verkliga händelser och, mer allmänt, till det polariserade läget i världen.
Som väntat råder det i Plattform ett permanent kamp- och kristillstånd, plötsliga utbrott av våld är inte ovanliga.
Nyliberalismen har redan hunnit bli levd erfarenhet, romantisk kärlek en sällsynthet och den amerikanska skräpkulturen förpestar tillvaron.
Romanens antihjälte Michel arbetar som administratör inom den offentliga kultursektorn, men har naturligtvis mycket lite till övers för samtida konst.
Han får ärva en ansenlig summa pengar efter sin far, som han aldrig hyst några varmare känslor för, och kostar på sig en semester i Thailand. Mest av tvång umgås han med de andra resenärerna, men desto mer frivilligt köper han sexuella tjänster av prostituerade. En av medresenärerna har Michel emellertid ett gott öga till, Valérie, som han, till både sin och läsarens stora förvåning, får ihop det med efter hemkomsten.
Deras erotiskt färgade relation beskriver Michel som en helt oväntad och egentligen oförtjänt nåd. Valérie gör karriär i turistnäringen och en dag får Michel en, som han tycker, lysande idé.
Å ena sidan, resonerar Michel, finns det miljontals västerlänningar som har allt de behöver utom sexuell tillfredsställelse och å andra sidan flera miljarder människor i tredje världen, "som inte har något annat att saluföra än sina kroppar och sin oförstörda sexualitet".
Att mer organiserat underlätta mötet mellan dessa båda grupper skulle inte bara vara en god affär, det skulle också lindra mycket lidande i världen.
Michels idé leder tankarna till satirikern Jonathan Swifts lika berömda som groteska förslag, att lindra irländarnas hungersnöd genom att låta dem sälja sina barn till engelsmännen som föda. Med den stora skillnaden att sexhandeln redan är en realitet.
Plattform är, precis som de föregående två romanerna, stötande och vulgär, men också gripande, emellanåt till och med rörande.
Däremot är den inte lika genomarbetad som Elementarpartiklarna, kan rentav kännas lite slarvig och lever högt på sin djärvhet och utmanande kraft. Trots det måste den ändå betraktas som en av höstens stora litterära händelser.