Strindbergs verk och galenskap under ny belysning
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här boken vill vara en politisk bok. Den vill ställa frågor om hur, när och av vem Strindberg förklarades vansinnig. Om effekten av sinnessjukförklaringen, om deras fortlevnad. Om hur Strindberg på sitt sätt också tillmötesgick anklagelsen, erkände dess riktighet (--).
Författaren vill inte diskutera Strindberg i psykiatriska termer eller som en litteraturvetare som leker med hemkokt låtsaspsykiatri, utan som en "humanist". Alltså läsa Strindbergs verk och inte hans person. För är Strindbergs vansinne verkligen hans eget? Eller vem tillhör det? Är det kanske ett tomt ord bara. Ett tomt ord för läsaren att fylla med mening? Ett ord lika tomt som de vi använder i dagligt tal: "Jag blir galen", "Det är ju rena dårhuset här", "Han/hon är ju knäpp i huvet". Orden blir metaforiska fält som egentligen inte har ett dugg med verklig psykisk sjukdom att göra.
Enligt Olsson förefaller det som att det i slutet av artonhundratalet var "modernt" att vara galen om man var konstnär. Verlaine skadeskjuter sin vän Rimbaud - alltså måste han vara galen. Den vansinnige van Gogh skär av sig ena örat. I Sverige blir Hill, Fröding och Ernst Josephson sinnessjuka. Stod i så fall ordet "galen" för detta att inte uppträda i enlighet med den rådande, konformiteten i artonhundratalets samhälle som var tämligen stel och tillknäppt? Gränsöverskridandet i konsten söktes med förstoringsglas hos konstnärens person och hittades också ofta av samtidens kritiker och läkare. Men, skriver Olsson när ordet galenskap lämnar den privata sfären och omsätts i ett samhälleligt tal, får det en laddning och sprängkraft som trots allt kanske säger att galenskapen inte alls är ett ord att lättsinnigt använda när man vill: det pathos som vansinnet bär på och bärs av, tränger in i och oroar det logos, den "förnuftiga" rationalitet, som är det samhälleliga talet.
Författaren inleder sitt resonemang genom att skärskåda Strindbergs skådespel Fadren, där Ryttmästarens vansinne börjar med att han använder galenskapens ord som vore de oskyldiga. "Jag bli galen av det här", säger han när han väntat i två månader på att få svar på sina brev och skrivelser. Han kallar sitt hem ett "dårhus". Själva användandet av orden tycks utlösa det fortsatta sjukdomsförloppet. Olsson drar en parallell till ett samtida, verkligt fall där psykiatriprofessorn Bror Gadelius sinnessjukförklarade en känd affärsman och därmed också fick honom omyndigförklarad. Affärsmannen friskförklarades emellertid av kirurgen och hjärnanatomikern Salomon Henschen. I en stormig debatt inför Läkarsällskapet krävde sedan Gadelius att psykiatrin skulle ges samma status och självständiga ställning som den medicinska vetenskapens övriga grenar. Psykiatrin som vetenskap var i sig ännu inte rumsren eller riktigt att lita på.
Olsson benar ut galenskaperna i Fadren och i en rad andra verk av Strindberg, bland annat En dåres försvarstal, I havsbandet, Vivisektioner på ett raffinerat och mycket originellt sätt. Författaren lämnar ingenting åt slumpen. Han dissekerar verk efter verk för att finna tecken eller mottecken för någon eventuell galenskap. Han tar hjälp av utomstående forskare som Foucault och dennes Vansinnets historia och den klassiska epoken, och Shoshana Felmans Writing and madness. Det är en både fascinerande och hårresande läsning. Slutsatsen kan sägas bli att "Genom att bejaka vansinnet förblir Strindberg modern". Svaret om hans eventuella vansinne blir helt enkelt en definitionsfråga.
Det är en djupt egensinnig och nytänkande text som sätter Strindbergs verk under ny belysning. Boken kommer med största säkerhet bli ett standardverk inom Strindbergforskningen, men kan med entusiasm lika gärna läsas av vilken intresserad läsare som helst.