Syskon faller ned i förtvivlans mörker
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I det bohemiskt trivselfyllda men otrygga kaos som omgav den udda familjen Larsen, rik på barn men fattig på det mesta annat, var hon och hennes sex syskon tvungna att odla skinn på näsan och själv lära sig navigera i tillvaron. Det gällde att uppfinna strategier för att undkomma de dolda hoten.
I den fristående fortsättningen Vad är det som finns i skogen barn? har faran brutit fram med full kraft. Åren har gått, maskrosbarnen blivit vuxna och Lydias drömmar om en löparkarriär förverkligats.
Nu reser hon tillsammans med storebror Anders norrut för att delta i sökandet efter Jon, näst yngst i syskonskaran, som försvunnit spårlöst under en fjällvandring. Bevakade av ett stort och närgånget medieuppbåd finkammar skallgångskedjorna trakten, men de värdefulla timmarna rusar iväg och dag läggs till dag utan några spår.
Den rastlösa Lydia har svårt att ge sig till tåls med efterspaningarnas metodiska långsamhet och kan inte riktigt acceptera att enbart viljestyrka inte räcker till.
Idealisten Anders har huvudet sprängfyllt av teorier och påhitt, och för varje minut av den pressande jakten blir hans tankar allt rörigare. Medan det fåfänga letandet och ovissheten drar upp konflikter, plågsamma minnen och besvärande sanningar till ytan, glider syskonen längre och längre in i sina egna världar och bort från verkligheten omkring dem.
I Vad är det som finns i skogen barn? skildrar Grimsrud med psykologiskt skarp blick det förflutna som en tung och otät kappsäck fylld av dunkla ting. Här klarläggs följderna av en uppväxt som visserligen slipat överlevnadsinstinkten men samtidigt skaver likt ett sår som aldrig fullt ut vill läka. En lätt stöt är allt som behövs för att skyddsvallarna ska rämna. På mer än ett plan handlar romanen om att gå vilse, om avskärmning och kontaktlöshet. Syskonens själsliga tillstånd speglas i det otillgängliga och ödsliga landskapet.
Den ofta ystra stämningen, färgstarka absurditeten och drastiska humorn från förra boken har fått stryka på foten för ett fall ned i förtvivlans mörker. Även om det thrillerartade händelseförloppet medför ett rakare berättande rör sig Grimsruds egensinniga prosa fortfarande i snabba språng, akrobatiskt, bångstyrigt och oförutsägbart.
Men det spritter och sprudlar inte som förr, den upprymda lekfullheten i språket har bytts ut mot sönderfall och sammanbrott, naivismen har fått en betydligt dovare klang. Vid några tillfällen sviktar Beate Grimsruds spänst och språket slätas ut, som om hon tröttnat och bara vill i mål, men dessa är undantagsfall.
Vad är det som finns i skogen barn? är en roman med stark intensitet och närvaro, medryckande och inte minst spännande. Svärtan utesluter inte must och värme; den vitalt glödande livsnerven släcks inte i första taget.