Tio kvinnliga poeter i en klarsynt överblick
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dagens lyriska landskap präglas i hög grad av deras innovationer. I essäsamlingen Jag själv ett hus av ljus lyfter Åsa Beckman fram tio kvinnliga poeter från 80- och 90-talen vars lyrik formar "en sorts kvinnligt, existentiellt territorium." Trots att de inte kan buntas samman till en generation gestaltar dessa poeter enligt Beckman med varandra besläktade idéer och föreställningar. Hennes ambition är att undersöka de berättelser dikterna bär på.
Det centrala tema som framhävs i essäerna är förhållandet till språket, präglat av utanförskap och hemlöshet. Flera av poeterna skildrar en väg från stumhet till tal och skrivande. Språket står för en ordning - synonym med patriarkatet om man så vill - som de känner sig ytterst tveksamma inför. Mellan ord och verklighet, tecknet och det betecknade, finns ett glapp, ett avgrundsgap som tycks i det närmaste omöjligt att överbrygga. Den uppbrutna formen kan man betrakta som ett försök att nedmontera språket och konstruera det på nytt.
I Birgitta Lillpers diktning urskiljer Beckman en rad "vänterskor", tysta kvinnor som befinner sig i utkanten men längtar efter att träda in i världen och göra sig hörda. Samtidigt finns en stark ambivalens inför detta steg: att bli en del av den tradition de står utanför skulle innebära ett svek mot deras särskilda erfarenhet. Finlandssvenska Agneta Enckell skildrar denna konflikt än mer akut. Hos henne blir det reglerade språket en farlighet, kopplat till våld och övergrepp, och konsekvensen ett tal som är upplöst, splittrat, förvirrat: "s t u m m a kvinnan oemotsagd, ja - ofrånkomlig? ätas/ för att få tillträde till språket: måste hon? sömnlös/ i kannibalgrytan, rädd för sina tankar."
Flera av författarskapen speglar en föreställning om språket som uppdelat i olika skikt: ett medvetet och meningsbärande, ett omedvetet, ostrukturerat och irrationellt. Postmoderna teoretiker har inte sällan förknippat det senare, "underspråket", med det kvinnliga och ursprungliga. Den franskbulgariska psykoanalytikern Julia Kristeva framhåller hur barnet i symbiosen med modern befinner sig i en förspråklig värld utan ord eller systematisering men med starka upplevelser av kropp och närhet. I poesin, menar hon, är det möjligt att hitta rester från detta stadium. Beckman exemplifierar med Eva-Stina Byggmästar, vars mjuka, vaggande rytmer, sinnliga, naturnära bildspråk och lekfulla, ordberusade nybildningar kan ses som en ömsint skildring av barnets förhållande till tillvaron.
Också Aase Berg suggererar fram ett förspråkligt tillstånd, men i betydligt mörkare färger, präglat av äckel och obehag. Detta kan läsas i enlighet med vad Kristeva kallar abjektion: den fas när barnet distanserar sig från modern. Bergs frossande i det otäcka, frånstötande och vämjeliga kan samtidigt ses som ett uppror mot en kvävande normalitet. En liknande bild av samhället som trångt och tryckande återfinns hos Kristina Lugn, som blottar maktstrukturerna med lakonisk ironi och drastisk humor, och Katarina Frostenson, för vilken ett sorlande mörker och en dröm om underkastelse blir en lockande väg bort från civilisationens blänkande yta.
Beckman tecknar en tydlig utvecklingslinje för en poesi som på två decennier gått från periferi till centrum. Blomsterrik symbolmättnad à la Jäderlund har blivit ett slags signum för en biologiskt färgad och kroppsligt centrerad diktning, en tradition som numera håller samtidspoesin i ett fast grepp. Den har blivit så dominerande att somliga funnit ett avståndstagande nödvändigt. En sådan reaktion, ett modersuppror" med Beckmans ord, är Anna Hallbergs debutbok Friktion från 2001. Sin utgångspunkt har hon förklarat så här: "jag tyckte att poesin blivit för geggig; ur varenda diktsamling sträckte sig slemmiga könsblommor långt ner i halsen och växte och spred sig och slingrade och grep." Själv vill hon skriva kliniskt befriat från ideologi och psykologi, subjekt och kön. Därför hamnar hon i ett hårdkokt 60-talskonkretistiskt läger med ett utpräglat tekniskt och maskulint ordförråd fyllt av metallrör, vevstakar och riktningskoefficienter. Poesin är aldrig befriad från ideologiska ställningstaganden, påpekar Beckman, orden bär på laddningar som gör det omöjligt att skriva neutralt.
Jag själv ett hus av ljus ger såväl lyhörda introduktioner till de utvalda författarskapen som en klarsynt överblick av en central riktning inom samtidspoesin. Någon gång blir författarens entusiasm så påträngande att analysen går förlorad, men de känsliga avlyssningarna överväger. Beckman skriver befriande chosefritt och tillgängligt utan att förlora skärpan. Hon lyckas med konststycket att göra klara och övertygande tolkningar av en ofta allt annat än lättfattlig poesi. Det är man inte bortskämd med i lyriksammanhang.