Utbrytarkungen Harry Houdini och konsten att fly
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Houdini gör enligt Phillips det mest meningslösa flyktförsöket. Han stänger in sig själv för att återvända till samma plats. Det finns ingen utveckling överhuvudtaget. Phillips försöker (inte alldeles oväntat) spåra orsakerna till Houdinis märkliga liv till fadern. En rabbi som kom till Amerika sent i livet och fullständigt misslyckades i det nya landet.
Houdinis box visar också Houdini som en pionjär för det som kom att bli den amerikanska underhållningsindustrin. Han blir en modernitetens ikon på samma sätt som Charlie Chaplin. Tricken utfördes hängande från broar och skyskrapor. Houdini använde sig av sådant som det moderna samhället skapat för att stänga inne, handbojor och tvångströjor, symboler för brottslingar och mentalsjuka.
Men borde inte hans utbrytningsförsök egentligen oroat publiken? Om någon inte kunde stängas inne, vad betyder det för upprätthållandet av lagen? Drev Houdini i själva verket med polisen? Det finns inga uppgifter att hans uppträdanden någonsin blev stoppade. Det är förstås lätt att se det ironiska i ett gripande. Vad skulle man göra, spärra in honom?
I stället hjälpte Houdini både polis och militär, bland annat genom att under första världskriget lära amerikanska soldater hur man tog sig ur tyska handbojor. Mot slutet av sitt liv ägnande han all kraft åt att avslöja spiritister, något som ledde till att vänskapen med Sir Arthur Conan Doyle upphörde. Man kan fråga sig vad det ihärdiga behovet att avslöja egentligen grundade sig i. Houdinis drivkraft tycks i mycket ha varit att spiritisterna till skillnad från honom faktiskt kunde avslöjas.
Vi är som mest levande när vi flyr. Som mest paralyserade före och efter. Vi definierar oss till och med genom flykt, menar Phillips. Vi kan inte beskriva oss utan att återge vad vi vill fly från och vad vi vill fly till. Huruvida man accepterar detta är förstås upp till läsaren. Phillips tilltal är visserligen lekfullt men ändå ärligt
Phillips växlar Houdinis berättelse med iakttagelser om Emily Dickinson och två patienter. Den ena patienten är en man som så fort han träffat en kvinna lämnar henne (utan förvarning avbryter han också terapin). Den andra patienten, en femårig flicka, leker sin egen version av kurragömma med Phillips varje gång de träffas, hon gömmer sig genom att blunda. Föräldrarna klagar också på att när deras dotter leker vanlig kurragömma med sina vänner gömmer hon sig alldeles långt bort. Kamraterna tröttnar när de aldrig hittar henne och slutar leta. Dottern deltar helt enkelt i leken. Varje gång man leker kurragömma på ett lyckat sätt skriver Phillips bekräftas att det inte finns någonstans att fly .
Något om just gränsen för vart vi kan fly berättar också Emily Dickinsons självvalda isolering. Genom att, de sista 20 åren av sitt liv, fullständigt dra sig undan tycktes hon försvinna. Men just på grund att hennes försvinnande var så uppenbart blev hon en lokal sevärdhet.
Phillips har en märkvärdig förmåga att lätt flytta sig mellan diskurser och det är bland annat det som gör hans bok så läsvärd. Han försöker aldrig pressa mer ur en tanke än vad den håller för.
Typisk för Phillips förmåga att ge händelser en tvetydig tolkning är Houdinis död. En ung student träffar den åldrade Houdini och frågar om det är sant att han tål vilket slag som helst i magen. Houdini, som verkligen aldrig hävdat något sådant, försöker tala om andra saker för att byta ämne. Men den unge mannen är ihärdig och Houdini är för stolt så han låter till slut ynglingen slå honom i magen. Elva dagar senare avlider den store utbrytarkungen av bukhinneinflammation som följd av sprucken blindtarm.
När Phillips betraktar händelsen kan han inte avgöra om den unge studenten utdelade slagen i syfte att döda mästaren eller för att få bekräftat att den store Houdini var odödlig.