Vägen ut - en underskattad bok

Romanen Vägen ut börjar med att Martin Tomasson, Harry Marinsons alter ego, iakttar Ida när hon sitter uppe i sitt höga torn och blickar ut över Blekinge och Småland. Hon har en lampa med sig och den sänder ut sitt ljus i skymningen. Hon syns vida. En sådan mild fyrbåk är nog egentligen hela denna bok. Och dess författare är en tornmänniska, en som sitter högt och överskådar världen och tiden. Och tiden, det är åren 1917- 1920.
Men det är en bitter bok. Martin hånler ofta, det är ett försvar förstås, det enda sättet för den brådmogne att värja sitt liv. Sin bitterhet riktar Martin inte bara mot de vidriga omständigheterna utan också mot människorna.
De vuxna vill aldrig ta barnens plågor på allvar. Vattnet var allt våtare förr, säger de till barnen som ligger där i regnet och leran och blastar betor. Och Martin märker hur den snälla fru Eskilsson talar med vänlig syföreningsröst under vilken man kan ana avgrunder av välgörenhet .

Denna bitterhet går i dagen på ett sätt som för tanken till ett av Martinsons senare verk, Vägen till Klockrike. Och i själva verket ligger de två böckerna varandra nära, det visade redan Georg Svensson i sin vänbok om Martinson.
Det tror man kanske inte. Men det var som mycket ung Martinson luffade runt i riket och samlade in sitt material till Klockrikeboken. Samma sorts material möter vi alltså redan i Vägen ut.
De ljusa stråk som då och då slog in i den förra boken, Nässlorna blomma, saknas nästan helt här. Den tilltagande bitterheten speglar naturligtvis Martins egen utveckling, han ser och förstår mer och spekulerar ständigt kring de övergrepp han utsätts för, det massiva förtryck som drabbar den ensamme och utfattige.
I Vägen till Klockrike är det tadlet, den brist på förmildring de normala visar, som orsakar bitterheten. I Vägen ut är det i stället den bristens ångest Martin upptäcker i alla sammanhang som väcker hans förbittring.

Martin är tretton år i inledningen och arbetar med kupning i en torvmosse, men det passar honom illa, han är för noggrann och för drömsk. Så han rymmer till Skåne; men där hamnar han i betlanden. Betorna sitter fast i den skånska leran, att slita upp dem är som att dra ut flodhästtänder. Arbetet är idiotiserande, man kanar omkring i ytskikten som i denaturerat margarin .
Han rymmer igen, nu till en bonde. Martins intellekt, hans utblick, hans inre person är hela tiden i våldsam utveckling, han är ständigt rörlig, en sanningsletare. Men han gråter också mycket i sin ensamhetsskräck .
Han flyr igen, halvbettlar, halvljuger, hugger lite ved här och var. Han är på väg västerut, mot havet. När han omsider når Göteborg blir han omhändertagen av Barnavårdsnämnden och placerad på barnhem men rymmer igen när hemkommunen vill ha honom tillbaka till potatislanden igen. Till slut blir han antagen till skolskeppskåren, rymmer och hamnar i buren, innan han får jobb i Jonsereds fabriker. Men han har hela tiden ett enda för ögonen: havet.

Vi får under hela denna eviga flyktrörelse en fantastisk själsskildring, den sväller till en veritabel själsbiografi och bärs av subtila iakttagelser, oväntade tankeflöden och ett språk vars milda klubbslag hela tiden träffar läsaren. Martinson öppnar vilka dörrar som helst; det är nog metaforerna som är hans nycklar, men med dem bygger han också rummen och dörrarna, det hela: utom kristidens säregna sorgeknarr ropade inom honom rösterna från flera år, inbegripna i evinnerliga trätor som hade han haft tio familjer i huvudet och alla stredo mot varandra, korrigerade varandra, varnade och hotade varandra .
Vägen ut är ju omtyckt av många. Ändå är det en underskattad bok. Jag menar att det måste vara en av vår litteraturs tre-fyra bästa romaner. Den slår nog rent av Nässlorna blomma som kom året innan, 1935, och som väl till en del har skymt Vägen ut. Men den senare är en mer sammanhållen bok och också mer gestaltande - även på det inre planet. Den har ett större och rikare stoff och en makalös stil som inte minst ger läsaren växtkänslor; man känner på varje sida hur Martin skjuter i höjden och blir allt klokare och bittrare.

Vi hade med oss Vägen ut när vi i veckan for till Korsika, som färdkost. Den slog lätt den franska ön. Om man nu kan göra sådana jämförelser. Å andra sidan kommer kanske en del episoder från boken att i fortsättningen framträda i ett lätt korsikanskt ljus. Det skulle säkert tilltalat den nomadiskt sinnade Harry Martinson.
Ett tag umgicks författaren med tanken att vidga sin självbiografiska svit till hela fem delar, berättar Marianne Harry och Barbro Wahlgren i ett välskrivet efterord. Men så blev det alltså inte. Själva skrivandet tog honom ut i världen - sådan är ju också bokens rörelse - och där väntade andra motiv, andra ingivelser, andra horisonter.