Sköna harmonier som inte säger just någonting
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
DAVID SHUTRICK
Bästa av Shutrick
BMG
David Shutricks infantila loser-pop var en outbytbar del av mitt gymnasie-jag. Men så hade jag ju bara svarta kläder, drack té ur överdimensionerade koppar från Indiska och gick estetisk linje också.
Så här i efterhand skäms jag lite över hur handlöst jag föll för Shutricks fruktansvärt naiva relationstexter om att vara sambos på försök och svåra kvinnor som skriver sånger om vin och té, inte helt sällan skriva ur någon form av storögt femåringsperspektiv.
Fast det är klart; jag var ju minst lika osäker och grubblande sökt toksvår själv, så det kanske inte var så konstigt att vi fann varandra ändå.
Jag har blivit äldre, Shutrick likaså, och hur jag än vänder och vrider på det säger hans texter mig ingenting alls längre. Den största behållningen så här tio år senare är snarare Shutricks osvikliga känsla för sköna popharmonier, och gitarrspel som inte helt sällan klingar The Smiths och tidig åttiotalspop. Och sånt gillar jag ju, hur gammal jag än blir.