Variationsriktpå Glenn Miller Café

Musik2001-10-14 18:27
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En kylig marsdag 2000 gästspelade duon Arthur Doyle och Sunny Murray på Konstmuseet i Norrköping. Det blev en frijazzuppvisning som sent skall glömmas och viss minneshjälp kan man få genom den senaste skivutgåvan från Jan Ströms Gusumbaserade skivbolag ayler records.
Inspelningen gjordes några dagar senare på Glenn Miller Café i Stockholm varvid den svenska frijazzens främste galjonsfigur Bengt "Frippe" Nordström fick spela med Murray på några spår innan Arthur Doyle tar över.
"Frippe" var vid den här tiden märkt av sjukdom (han dog ett halvår senare) och man måste konstatera att hans spel på altsaxen är ganska blekt i de tre "spontana kreationer" han hänger sig åt.
Desto starkare laddning finns det i Arthur Doyles tenorspel. Det finns inget ljud som är främmande för denne av i stort sett alla förbisedde saxofonist. Han kränger sig igenom egna kompositioner och frambringar ljud ur sin tenorsax som inget mänskligt öra hört tidigare. När han närmar sig Nat King Cole-klassikern Nature Boy växer en skrovlig skönhet fram och han mumlar passionerat några textrader.
Sunny Murray vid trummorna späder på med idérikt och fritt flödande spel. Han är ingen ackompanjatör utan en självständig röst som bygger upp spänningen i den opolerade musiken. Under lyssningen märker man att vad man i förstone kan uppleva som en ogenomtränglig ljudvall har öppningar in mot en kärna av äkthet.