Allt annat vore omöjligt
Året är 2002 och platsen är Kisa.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi släntrar uppför grusvägen mot den gamla godtemplarlogen i Kisa. Höstsolen lyser på den faluröda snickarglädjen och landshövdingen talar för vinsippande vernissageminglare om vikten av de pågående Östgötadagarna. Det är i det här läget inte mycket som tyder på den genomgripande förändring Logen har genomgått och den intellektuella och känslomässiga rådbråkning som väntar oss.
Men när man kommer in i den mörklagda samlingssalen är scenen i ett en helt annan. Först förstår man ingenting. Så förstår man ännu mindre. Och så plötsligt är man djupt involverad, engagerad och berörd.
Konstnärerna (ordet känns begränsande och onödigt exkluderande här) Leif Elggren och Carl Mikael von Hausswolff har tagit Logens konsthall i anspråk för ett av sina försök att passera en rad gränser. Dem mellan konst och samhälle, ljud och bildkonst, här och där, utanför och innanför, levande och döda för att bara nämna några.
Man passerar genom en ljus- och ljudsluss in i den mörka salen. Där möts man av den stilla, nästan prunkande idylliska bilden av Kisas kyrkogård, inflyttad i arbetsrumsmörkret med hjälp av en videoprojektion i realtid. I mörkret träder ett manöverbord fram. En stol vid ena lågsidan väntar på att du ska börja ditt arbete. På ett bord står utrustning för att ta emot signaler av olika slag. En radar analyserar oförtröttligt luftrummet på jakt efter något inkommande. Och en rad radiomottagare söker igenom olika eterfrekvenser på jakt efter viktiga meddelanden. Dessa spelas upp och bildar den kakofoni av märkliga ljud som fyller rummet. Något vill bli sagt, ljuden vill det. Men om det går fram är upp till oss och det engagemang vi själva lägger i mötet med det här både mycket enkla och komplexa verket. Man hör envetna morsemeddelanden och röster på många språk, liksom sparkandet och fräsandet av de meddelanden som inte tar sig fram i någon för oss avkodbar form, annat än möjligen som stress eller känslor som otålighet och nyfiken irritation.
Det rum Elggren och von Hausswolff skapat blir en spaningscentral även för oss där vi kan göra våra egna bearbetningar av de grunddata deras idé och apparatinstallation möjliggör. Rådata flödar in från hela etern in i kontrollrummet och där är de dina.
Sökverktygen i rummet, varav dina egna sinnen och din empati är de inte minst viktigga, är i vanliga fall teknisk mätutrustning. Här blir de också konstnärsverktyg och river så på ett nästan retfullt enkelt och självklart sätt gränsen mellan konst och vetenskap. Självklart använder vår tids konstnärer vår tids vetenskap, på samma sätt som målarna direkt anammade oljefärgen och centralperspektivet. Och sökandet utanför vardagsbegreppen, mellan begreppen och bakom schablonerna har alltid sökt sig nya vägar. Hieronymus Bosch, för att nu bara ta ett exempel, hade inte haft helvetet eller paradiset framför sina ögon, men han såg ändå en tydlig bild. Så har konstnärer mer eller mindre alltid gjort; de som gått långt och konsekvent har ofta kommit längst. Och den korsbefruktning mellan naturvetenskap och mystik är ett naturligt arbetssätt för en konstnär idag. Sökandet får nya och kraftfullare verktyg. På samma sätt fungerar det så kallade glokala synsättet. Ett internationellt konstspråk i närmiljön och i ett flyttar centrum dit där du är, utan att det är det minsta provinsiellt. Ett verk i Kisa har samma potens som en paviljong på biennalen i Venedig (där Elggren/von Hausswolff gjorde en annan audiovisuell konstutställning förra året).
Det finns litet av surrealismens tankar om att söka dolda meddelanden i vardagliga företeelser och strukturer. Man skulle kunna kalla ljudmattorna i rummet för ett slags ljudfrottage, öppna för tolkning. Släktskapet med fluxusrörelsens, inte minst Yoko Onos idéer är påtagliga. Jag tänker på den dialektik mellan yttre och inre som kan skapas genom att blanda företeelser och synsätt som är ovana att mötas. Här får högteknologin samarbeta med meditationens mantra och diktens mystik för att föra medvetandenivån ett steg till.
Det sägs att frånvaron och saknaden skapar den högsta och mest påtagliga formen av närvaro. Men hur närvarande kan de frånvarande bli? I höstkvällens skymning utökade Elggren och Hausswolff sitt projekt genom att låta marschaller på kyrkogårdsgången bli positionsljus för landande andlighet.
Som litteraturvetare kommer man att tänka på den engelska förromantiken på sjuttonhundratalet som ville bryta kyrkogårdsskräcken genom att göra de dödas boningar till meditativa platser för elegisk kontemplation och meditation. Men idag ser vi sådant i digitaldisplayernas kliniska och exakt pulserande ljusflimmer. Platsspecifikt; här och nu. Genom det här märkliga konstverket ser vi dem tillsammans och synfältet utvidgas och förstärks av introspektionen och de omtumlade tankarnas inre ljus.
Året är 2002 och platsen är Kisa. Allt annat vore omöjligt.