Gränsland svårgripbar spretighet
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här finns flera konstnärer som uppmärksammats under det senaste decenniet representerade: Richard Billingham, Tal R och Olafur Eliasson till exempel. Inga speciella estetiska eller innehållsliga teman kan urskiljas och det är här Gränslands svaghet som utställning ligger, i en ojämn, svårgripbar spretighet.
För styrkan står däremot många av de enskilda verken. Och de stora formaten, som är anpassade efter Arkens enorma väggar. Stor konst kan vara hur kul och överrumplande som helst. I Länsmuseets förhållandevis små salar och begränsade väggytor äter konsten i sin iver nästan upp rummet och betraktaren.
Kropp och identitet blev för konsten under 90-talet återkommande ämnen. I Gränsland närmar sig flera av konstnärerna begrepp som närvaro, autencitet och representation.
Förhållandet till porträttet som form och symbol problematiseras av till exempel Keith Cottingham. Hans datagenererade, fiktiva porträttriptyk med unga avklädda pojkar för tankarna till klassiska, lätt homoerotiska studioporträtt, men i den måleriska, sakrala stämningen och ljusdramatiken även till en nästan renässansk upphöjande estetik. Porträtten är framställda genom datamanipulationer och samplingar från olika ansiktsbilder pojkarna existerar egentligen inte.
Deras blickar är inte döda, men obehagligt uttryckslösa, deras hud inte konstgjord men märkligt plastisk. Här finns en idé om närvaro, men den är tom, overklig och spöklik. Porträttets funktioner som avbildande och refererande till en ursprunglig verklighet sätts ur spel. Här blir bilden en framställning av någon som inte är, av något som bara finns till genom själva representationen av det. Cottingham utvecklar en svindlande tankelek som anknyter till problematik kring originalitet, fiktion, digital teknik och mänsklighet.
Precis som den digitala bilden har ju modefotot under de senaste åren fått en speciell, konstnärligt berättigad och trendig status, allt medan gränserna mellan mode, konst och fotografi blivit flytande.
Wolfgang Tillmans har tidigare arbetat som just modefotograf, och som konstnär blandar han modefotots stylade drag med det dokumentära på ett sätt som innebär att fiktion och autencitet tvingas att överlappa varandra.
Hans verk Adam, Vest & Cat från 1991 tar avstamp i en vardagsrealism, ett privat rum med element, gardiner och en hög med kläder på golvet, en kille med sneakers, trasiga jeans och solkigt linne. Samtidigt är det något onaturligt i killens pose, en icke-rörelse, och en konstgjord stämning i bilden. Ett exploaterande esteticerande som smyger sig på. Det är i blicken vardagskillen avslöjar att det finns en definierad åskådare, en fotograf vars blick konstruerar situationen. Bilden blir så slutligen inte en skildring utan även denna ett porträtt: inte av en specifik människa, för mannen på bilden är fortfarande påfallande anonym, utan av ett estetiskt möblerat scenario med gestalt, linne, blick, gardin, golv och katt som former, färger och strukturer.
Måleriet är dött, länge leve måleriet! löd devisen och 90-talets måleri återuppfann så sig självt i en nyexpressiv anda. Inte alls som på 80-talet, för hos utställningens 90-talskonstnärer som Tal R och Kaspar Kaum Bonnén finns något annat, en ny konkretisering: i färgerna, i kladdet, i klumparna, i de föreställande dragen, i de naiva antydningarna, i den påtagliga kompositionen och i den innehållsliga leken. Därför dog ju aldrig måleriet på riktigt heller, för plötsligt handlade det inte så mycket om själva målandet utan mer om att skapa som om man målade. Om att ta ett steg bakåt och se målandet som en abstrakt process, den målade bilden som medium, för att i nästa stund befinna sig mitt bland färgerna och kladdet igen. Och innan man visste ordet av blev det roligt att måla igen.
När Tal R i verket To Koreanere arbetar både naivt figurativt och kladdigt färgkaotiskt med klumparna handlar det såklart om att materialet och bilden är det samma, eller åtminstone två sidor av samma sak. Som om Tal R vore målare, fast han egentligen är konstnär. Jämför med ett digitalt tänkande att skriva som om man skriver, fast man egentligen trycker på tangenterna. Precis som Cottinghams unga, digitalt framställda gossar som existerar som om de verkligen gjorde det.