Skogen syns inte för alla röda träd

Norrköping2001-03-22 04:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nordirländaren Paul Seawrights femton drygt meterstora färgfotografier på Hasselblad Center i Göteborg är listigt hängda. De bildar väl ingen skog direkt men väggar och skärmar är ställda så att vi får kliva runt bland nischer, avskilda ytor, halvdungar och gläntor. Utställningen heter också mycket riktigt The Forest, Skogen.
Seawright vill väcka obehag, skrämma och suggerera. Det gör han med hjälp av ett rödaktigt ljus, mörka skuggor, latenta hot, antydda faror, drivande dimmor. Under träden där kan det ligga en dumpad kropp, meddelade han på pressvisningen, en död människa. Skogen i hans bilder ska alltså bli något ljusskyggt, ett ondskans förrum, en scen för våld.
Själv börjar jag bli rätt trött på sådana teatrala bilder. Man ser lite för mycket av den varan numera. För mig är en skog en skog. Och rött ljus om natten är en konstprodukt, inte något hemskt. Jag ser inte skogen för de missfärgade träden i Seawrights foton.
Han avbildar ett randområde, den gräns där skogen möter staden och det vilda tar över, där civilisationen får stryka på foten. Så är det väl tänkt. Men den brittiska skogen verkar så fjuttig, det är mer träd. Eller buskar. Man är så långt från den riktiga skogen. Den i barrskogsbältet, storskogen. Jo, det är kanske fördomsfullt.

Så irrar jag in i ett litet rum vid sidan av Seawrights utställning. Där hänger ett par fantastiska bilder. Esko Männikkös foto av en felnärd ungkarl som sitter i en ruskig soffa och kolugnt betraktar oss. Taket är knallrött. Han bor hemskt men verkar inte det minsta generad, det är snarare jag som skäms lite.
En bit bort hänger en bild av Susan Meisela. Sex män i mask hukar bakom en barrikad. Vilken koncentration: det är som om hon reser världen upp och ställer den på högkant och då ser vi ner i historien.
Och sedan: Sune Jonssons bild av en gammal man under sitt bröllopsfoto. Han sitter där finklädd i soffan. Var trogen intill döden så skall jag gifva dig lifvets krona, meddelar en tavla över sängen. Och det har han varit, trogen intill döden, det ser man.
Så går jag in i Seawrights röda skog igen. Bilderna visar en cementmur under två gatlyktor, ett bestånd ungbjörk, en tom väg, en gatstump i mörker, en lövridå, nakna träd, ett knippe röda grenar, ett vilt snår, ett par stammar, röd dimma, en busskur. Verken heter sådant som Skogskanten, Skogen om natten, Bilparkeringen, Stadens gräns.

Seawright tog sina bilder om natten men använde vanlig dagsljusfilm. Därför blev de så röda.
Men färgen är mindre uppskruvad i utställningskatalogen. De bilderna är vackrare än de som hänger i centret; de i boken har en mild, lyrisk ton som rödfärgen dränker på de utställda.
Det är kanske hemskt att spela ut olika sorters fotostilar mot varandra. Men Männikkös och de andras bilder bara hängde där. Jag såg dem av en ren tillfällighet och kunde sedan inte tiga om saken. Det blev så tydligt att det egentligen handlar om olika fotografiska världar.

I Skogen avbildar Seawright som så många andra modernister egentligen bara en scen och den verkar nästan sminkad, ja hötorgsgrann. Och sedan är det vi som ska befolka den med våra inre bilder.
För de andra är det vad som händer på den stora scenen som betyder något. De vill berätta om människorna, om livsutfallet, det långa förloppet, historien, det som är våra livs summa och det är egentligen det enda ämne som på allvar intresserar mig. Om jag ska vara uppriktig. Ibland springer man in i sådana bekännelser. Det skedde här. När jag irrade runt i en fjuttig skog.
Läs mer om