Det mesta ordnar sig i folklustspelens värld

Då jag alltid haft svårt att förstå människor som hyser en förkärlek för genren folklustspel, är det inte utan att en viss matthet sprider sig i kroppen då jag skickas för att ta mig an mitt tredje den här sommaren.
Men två saker skiljer den här uppsättningen från de tidigare; att Gideon Wahlberg, tack och lov, inte har skrivit manus och att jag som barn medverkat i exakt samma folklustspel (med samma regissör).
Innan mindes jag i stort sätt ingenting, under föreställningens gång minns jag i stället allt. Jag känner igen replikerna och karaktärerna. Om det är bättre eller sämre har jag ingen aning om. Däremot känner jag än en gång hur glad jag är att jag valde att avsluta min skådespelarkarriär där, för 15 år sedan.

Miljön på Färgaregården är perfekt. Det finns ingen riktig scen, men spelplatsen ramas in av tre röda stugor och en vägg av träd. Ibland har skådespelarna lite svårt att göra sig hörda, men samtidigt gör det hela verkligare och lite mindre teatraliskt. Agneta Sandells kostymer är väldigt fina och med smink, gulliga flätor och håruppsättningar förvandlar Emma Lindén nutidsbarnen till dåtidsbarn.
Handlingen är visserligen uppbyggd på samma sätt som en traditionell Gideon Wahlberg-uppsättning, men det här är inte lika sliskigt och kletigt och rollfigurerna är inte lika äppelkäcka och lillgamla. Visst finns de tokroliga intrigerna där och självklart ordnar sig allting till sist, ändå är känslan en helt annan - mer riktig på något sätt.

Tre familjer bor på gården. Den kommunistiske fadern i den ena familjen har fått sparken och hotas med vräkning av den nazistiske hyresvärden.
Det är 30-tal och Hitler vinner människors förtroende i rasande fart. Men på gården är allting snällt och fint. Visserligen retas man med varandra, lägger hästavföring i folks skor och pressar bonniga hembrännargubbar på småpengar, men det är också allt. Målaren Kalle (Jörgen Hamber) är lite före sin tid och vill leva i polygami, vilket inte uppskattas av hans två fästmöer Viola (Lina Pettersson) och Märta (Malin Nittynen).
Ensemblen är spridd i åldrarna, från små barn till lite äldre herrar. Vid ett besök på Färgaregården förra veckan råkade jag se en del av repetitionerna, i går kväll förvånades jag över den radikala förbättring som skett sedan dess. Många är riktigt duktiga för att vara amatörer, särskilt barnen. Men de som imponerar mest är de riktigt små - Anna (Frida Viksten) och Karl (Felix Egge), som fullkomligt lyckas charma publiken.