En blandad, enformig lunchlåda
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det mest imponerande är att han faktiskt lyckats memorera alla dessa texter. För när den på förhand ställda äggklockan ringer finns där fortfarande en handfull kort med titlar kvar, men de får sparas till en annan gång.
Han pratar om listiga kvinnor, om par som inte får hångla i fred, om förtryckta indianer och om att våga göra saker man egentligen inte vågar. Det är bra och mycket uppskattat.
Men jag kan inte låta bli att tycka att Rikard Svensson är lite för mycket "skådespelare". Även om han framför de kända och okända texterna på ett bra sätt så blir det lite enformigt. Kraftfulla utspel, både vad gäller röst och kroppsspråk, har större effekt som de kommer oväntat. Här finns de med hela tiden.
Men soppätarna skrattar en hel del. Däremot vågar få av dem vara med och välja kort. Rikard skämtar med dem och improviserar, och det känns faktiskt improviserat.
Själva programmet känns i stället mycket repeterat och väl genomarbetat, särskilt då man hört vissa av texterna framföras på nästan exakt samma sätt i bibliotekskafeét under Kulturnatten.