Glittrande ögon gör det värt mödan

Örjan Hamrin verkar väl medveten om vad han gett sig in på när han spelar enmansföreställningen Fjärilsmusen för ungdomarna på Hagebys fritidsgård. Jag är mycket tacksam över att slippa vara i hans kläder, men han hanterar situationen utmärkt. Han börjar med att mjuka upp de rastlösa tonåringarna med skämt om att stänga av mobiltelefoner och annat. Han liksom bekantar sig med dem och förklarar vad det hela handlar om, vem Dario Fo egentligen var och varför han valt att spela just den här pjäsen. Han berättar om tidigare, ganska misslyckade föreställningar, och intar ett slags loserapproach som liksom avväpnar dem. De gillar honom.
Fjärilsmusen handlar om en snäll, naiv och lite småkorkad man som levt sitt liv med får och getter som enda sällskap. Getmannen gifter sig med en vacker kvinna som utnyttjar hans brist på kunskaper om den kvinnliga anatomin. Hon lurar och hånar honom, men faller slutligen för honom - på grund av hans godhet och trots hans dumhet.
Örjan Hamrin berättar historien på ett väldigt levande sätt, med många olika röster och med ett talande kroppsspråk. Han gör kreativa ljudeffekter och använder både mage och flint som trummor. Då och då petar han in små personliga reflektioner som blir mycket uppskattade.
Ungdomarna, som nästan alla har stickade mössor, tycker om det. De skrattar mycket och talar högt och ljudligt om att de tycker det är roligt, så långt är det bra. Problemet är bara att de inte kan hålla tyst, ens i en minut.
Första halvan av föreställningen är värst, de pratar högt och ogenerat på och tar ingen som helst notis om frustrerade fritidsledare som försöker få dem att dämpa sig. Jag känner hur jag åldras så där en trettio år och vänder mig slutligen om och ber de tre tjattriga tonårstjejerna bakom mig att hålla tyst. Örjan däremot är lugnet själv, blir han irriterad så visar han det inte.

Att uppträda för människor som varken sett, eller intresserat sig för teater tidigare är en utmaning. Jag undrar stilla vad han egentligen får ut av det. Men i mitten sitter en kille, givetvis i stickad mössa, han ser ut att vara av den tuffa sorten. Han lyssnar hela tiden uppmärksamt, tar inte blicken från scenen. Ibland ler han och hans ögon glittrar, jag antar att det är det som gör det värt mödan.